Under en tre-veckorsperiod i april 2021 mördade fem män en kvinna han levde med eller hade levt med. Politiker över hela det politiska fältet samlades. Det var krismöten och ett medialt pådrag. Inslag avlöste varandra om allt från hur det kunde hända, vad som låg bakom och beskrivningar av (folkhälso)problemet mäns våld mot kvinnor. Jag minns att jag tänkte att det är så överjävligt att det skulle krävas att fem kvinnor mördades under tre veckor för att det skulle finnas ett intresse för frågan och en aktiv, politisk vilja att agera. Hade männen valt att inte mörda kvinnorna så koncentrerat, hade det inte fångat mediernas intresse. Då hade kvinnorna bara blivit ännu ett släckt liv i statistiken. En av de i genomsnitt 15 kvinnorna som mördas av en närstående man varje år. Jag minns att jag i flera intervjuer då sade att jag hoppades, men att jag inte var särskilt hoppfull, kring att det skulle bli en varaktig förändring. Nästan kusligt likt är det nu 2024. Sju kvinnor har hittats döda på sätt som fått polisen att misstänka mord. Sju kvinnor på en månad. I sex av fallen är den misstänkte en man, pojkvän, sambo, äkta make eller någon kvinnorna haft relation med. Ingen är än så länge åtalad eller dömd, men döda är kvinnorna.
Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att vi inte gör mer trots allt vi vet? Trots att vi vet att vi behöver mer samverkan mellan olika myndigheter, att vi behöver göra tidiga insatser, hitta de särskilt farliga männen och se till att det görs tillräckligt bra utredningsarbete för att komma vidare i de fall som handlar om våld och som i förlängningen kan leda till dödligt våld.
I polisens årsredovisning 2023 konstaterar polisen att arbetet man bedrivit under året inte påverkat våldet nämnvärt. Man konstaterar också att man skulle kunna arbeta brottsförebyggande, men att man inte gjort det särskilt mycket alls. Lika lite som man hållit samtal med högrisk-män (alltså män som har hög risk att begå våldsbrott mot kvinnor igen). Män som är så farliga att de finns på polisens radar och på högrisklistor släpps utan uppsikt och lever fria utan kontakt med myndigheter. Jag vet inte vad som är mest frustrerade, att i snart tio år ha upprepat att polisen (ihop med bland annat socialtjänsten) inte prioriterar mäns våld mot kvinnor eller att det ska krävas så många fall av dödligt våld innan något händer. Polisen konstaterar vidare att i många orter i Sverige så är det vanligare med mäns dödliga våld mot kvinnor än mord kopplat till gängkriminalitet – ändå står vi och stampar medan lagförslag och kreativa lösningar om gängkriminalitet utreds i rekordfart. Trots att två kvinnor i timmen anmäler en man för misshandel och att 15 kvinnor mördas av en man varje år så uppvärderas inte arbetet, det prioriteras inte och det förebyggs alldeles för dåligt. Männen som mördar gör det nästan alltid i hemmet. Ofta i sängen. Och med bara väggar mot grannarna. Vi kan göra mer. Väldigt mycket mer. Ändå görs det inte.
Och den enda frågan jag fortsätter dras med är: Varför är inte ett kvinnoliv värt lika mycket som en mans liv? Och hur vi kan tolerera att det är så?