Det uppmärksammas mindre och mindre för varje år som går, numera till förmån för kriser av alla de olika slag. I onsdags var det då snökris förstås. Snön gick före kvinnorna. Jag läste fler hyllningar till de som gjort sitt jobb och plogat vägarna, än vad jag läste reflektioner kring kvinnodagen.
Och det är synd. För jag hade önskat djupintervjuer med kvinnor inom de yrken som är grund och botten för allas vår välfärd. Vad önskar undersköterskorna av framtiden jämställdhetsmässigt? Vad hoppas förskolepedagoger och personal inom äldreomsorgen på framöver? Jag hade önskat att få veta hur ensamstående mammor, som alltid är de som drabbas hårdast vid kriser och även de som i allmänhet kämpar mest, har det och hur de orkar?
Jag hade velat läsa om hur det egentligen är att vara kvinnlig lärare åt pojkar och unga män? Minns själv den gigantiska skillnaden i respekt som killarna i skolan visade kvinnliga respektive manliga lärare, men har aldrig läst en rad om fenomenet.
Jag undrar också hur det är att som kvinna mötas av argumentet "du har ju varit föräldraledig samt vabbat en hel del" vid beskedet att löneförhöjningen uteblev eller lades på lägsta nivån.
Jag skulle vilja läsa artiklar om varför mammografi måste göra ont? Om varför förlossningar egentligen gör så ont? Och om varför man måste ligga med uppspärrade ben i en gynstol för att få det kvinnliga underlivet undersökt, eller kanske snarare om varför dylika stolar inte behövs för män?
Jag hade velat läsa vetenskapliga artiklar och forskning om resultaten av över 50 års brett utskrivande av p-piller till kvinnor har påverkat grejer som fertilitet, sexlust och kvinnors generella hälsa. Jag hade velat höra barnmorskor resonera kring varför abort-antalen till varje pris måste minska?
Jag hade velat se ett tv-program där en grupp äldre kvinnor förde ett samtal om livet, saker de ångrar, sådant de är stolta över och om hur saker och ting förändrats under deras livstid.
Jag hade velat veta om anti-rynkkrämer verkligen hjälper. Om det finns NÅGONTING man kan göra åt saker som kluvna hårtoppar, problemhårbotten och basslig hud. Jag hade velat läsa siffror och statistik på hur mycket kvinnors starka känslor av att inte duga som vi är, egentligen kostar oss.
Jag hade velat höra kvinnor prata om kärlek. Särskilt kanske kvinnor som lever med män. Jag skulle vilja höra dem tala om kärlekens villkor. Saker man offrar och saker man vinner i relationer med män.
Ja det finns så mycket. Mycket att tala om, skriva om och fortsätta jobba med. Kanske det blir mer tid till det nästa år? Kampen fortsätter.