Tjänstgörande trädgårdsmästare rapporterar:
– Väldigt gott om tomater, en hel del gurka, ett 40-tal rädisor, hyfsat med sallad, dill i massor, tveksamt om persiljan och vissa oroande frågor om midsommarpotatisen.
Gräsmattan måste klippas. NU!
Senaste tidens ”affärer” med höga chefer inom Regionen, som får sparken men ändå kvitterar ut skyhöga summor i avgångsvederlag, har upprört många.
Men ingenting är nytt under denna generösa sol.
För exakt 30 år sedan – 29 maj 2003 – skrev jag i min krönika:
”Fem chefer i Gotlands kommun har rätt att, trots att de ännu inte är pensionärer, sluta sina jobb och ändå kvittera ut upp till 290 000 kronor i årslön.
Kommunstyrelsens ordförande Hans Klintbom tycker inte det är fel att kommunens chefer ”landar mjukt”.
– Man kan bli slutkörd som chef och då ska man inte sitta kvar av ekonomiska skäl, säger han.
Men varför kan de slutkörda inte omplaceras till något annat lindrigare jobb i väntan på pensionen?
Lite nytta kan de väl trots allt göra?”
Och jag frågade varför inte vårdpersonal, bönder med utslitna höfter, byggnadsarbetare, städare och dagispersonal också får möjlighet att”landa mjukt”.
Något svar fick jag naturligtvis inte.
I förra krönikan skrev jag om kyrkligheten inför Kristi Himmelsfärds dag. Fullt ös i samtliga pastorat – utom Klinte. Inte en enda aktivitet!
Som ”källa” hänvisade jag till de traditionella ”Gudstjänster på Gotland”, som inför varje helg publiceras i tidningen. Där fanns Klinte inte med.
”Vad säger Jesus om det?”, frågade jag.
Dagen därpå hade Klinte en egen kyrkospalt med information om två musikgudstjänster och en sinnesrogudstjänst med 200 besökare. Men då var min krönika redan ivägskickad.
Vad gäller Jesus syn på saken fick jag ett skriftligt svar från kyrkoherde Kent Österdahl i Klinte:
”Jag kan meddela att jag inte med säkerhet vet vad Jesus säger om att du skriver felaktiga påståenden”.
Och nu kom den plötsligt, bara över en natt.
Syrenernas tid.
När jag en vårdag i tidernas begynnelse flyttade från Stockholm till Burgsvik, möttes jag av en näst intill bedövande doft av syrener utmed vägen ner mot hamnen. Jag fick genast veta att den en kilometer långa Hamnvägen är öns syrentätaste gata.
Skillnaden på då (1999) och nu, är att jag på den tiden hade ett fullt fungerande luktsinne. Men det har försvunnit helt.
Fast jag minns ju doften, därför känner jag också den.