Jag åker bussen från stan till Hemse och på sätet bredvid mig sitter en mycket ung mor med sin halvårsgamla bebis. Det är en ganska kall marskväll och snålblåsten på stationen var inte nådig så det var skönt att komma upp på bussen. Den unga mamman har knäppt upp bebisens overall så den sitter i endast t-shirt på bussen. Den lille verkar nöjd och jollrar och myser med sin mamma. Jag tittar på de bara bebisarmarna och jag får en stark impuls att luta mig fram och säga till mamman:
– Du kanske ska klä på barnet lite mer? Så varmt är det inte här!
Men i sista stund hejdar jag mig själv. Varför har man ett behov av att rätta andra? Ge dem goda råd fastän de inte bett om det? Göra sig stor? Lägga sig i? Barnet är ju nöjt? Skulle det hjälpa den här mamman på något vis att jag kom med mitt påpekande? Skulle hon bli glad och tacksam? Nej, det skulle förmodligen bara göra att hon känner sig osäker och obekväm.
Jag kommer att tänka på när jag själv var ny mamma, det var det århundradets varmaste sommar, 1997, fruktansvärt hett veckor i rad. Det var väldigt många, ofta medelålders kvinnor, som hade ett stort behov av att tala om för mig att mitt barn hade för lite kläder på sig, hade för mycket kläder på sig, att det var för varmt och för kallt. Till slut fick jag en termometer av min grannfru att hänga i barnvagnen:
– Här, sa hon. Peka på den här när du blir ansatt! Jag hade samma problem när jag var ny mamma!
Så den sommaren körde jag runt med en termometer dinglande i barnvagnen.
Hemmansägaren och jag har ju skaffat valp igen, det påminner mycket om att bli förälder. Vi är inte förstagångsföräldrar utan vi hade valp även på 90-talet, på 2010-talet och så nu 2023 så viss hunderfarenhet har vi ändå. Vi kan inte minnas att det var just någon som brydde sig när vi hade valp på 90-talet, vi kunde i lugn och ro experimentera oss fram till ett sätt som fungerade för oss att ta hand om valpen på. Men idag, 30 år senare, så drunknar vi i goda råd från alla håll och kanter om hur vi ska göra med valpen, ibland kommer råden från folk som aldrig själva har haft hund. Visst kan det vara bra att få ett gott råd på vägen men det stressar också. Jag går hela tiden runt med en känsla av att jag gör fel med min lilla valp och är orolig att hon ska få en felaktig uppväxt. Hundar känner ju av om man är osäker eller stressad så det är inte bra. Som tur är har vi nu gått en valpkurs så då kan man lugna folk med det:
– Nej men så som du säger sa de inte på valpkursen att vi skulle göra!
Bussen närmar sig Hemse. Bebisen har varit nöjd och glad hela bussresan. Mamman gör sig redo för att kliva av och bäddar ner den lille i vagnen. Jag är så glad över att jag inte lade mig i.