På kort tid har tre barn mördats i Södertälje. Det kan uppfattas som del av en ökning av barnamord, filicid, men sedan 1970-talet har antalet mördade barn varit relativt få. I genomsnitt mördas fem barn varje år av en förälder. Mord som i många fall hade kunnat förebyggas.
Den instinktiva frågan (och mest naturliga) är varför?! Varför mördar en förälder sitt eller sina barn? Hur kan det som är en förälders största rädsla, att något händer ens barn, var något som en annan förälder själv är upphov till? Det gör så ont i den egna mammakroppen att ens tänka tanken på rädslan, skräcken och paniken ett barn känner när den som ska skänka trygghet och vara barnets garant mot skador är den som istället använder dödligt våld mot barnet. Bli mördad av den som ska älska en mest.
Det finns enligt forskningen några typer av gärningspersoner. Det är dels de som på grund av sin psykiatriska sjukdom tror att barnen aldrig kommer kunna få det bra i livet (eller att livet i sig självt är för hemskt) och därför anser att barnet av barmhärtighet måste dö. Eller kvinnor som nära efter födseln drabbas av förlossningsdepression (kvinnor mördar oftare just spädbarn eller yngre barn). Ett annat motiv är att hämnas partnern, ofta partner där det finns en historik av tvist om barnen och där man använder barnen som ett sätt att skada den andre föräldern (vilket nästan bara män gör). Och så finns det, även om de är relativt få, de som använt väldigt mycket och grovt våld under lång tid mot barnet och som slutligen dödar barnet vilket skedde i fallet med till exempel Esmeralda (Lilla hjärtat) eller Bobby. Ytterligare en kategori av gärningspersoner är de som först mördar barnen för att sedan ta sitt eget liv. Den kategorin sticker verkligen ut bland föräldrar som mördar sina egna barn. Närapå två tredjedelar av gärningspersonerna har försökt ta sina liv eller tagit sina liv efter mordet på barnen.
Barn ska inte dö. Barn f å r aldrig mördas av samma personer som ska vara deras trygghet i sitt eget hem där de ska vara som tryggast. Ändå sker det. Så vad kan vi göra?
Vi vet att i majoriteten av fall så har gärningspersonen haft kontakt med antingen psykiatrin eller socialtjänsten. Det har funnits oro från antingen den andre föräldern (oftast i en vårdnadstvist), från förskolan, från någon närstående eller att barnet själv berättat om sin oro eller utsatthet hemma. Det har därmed ofta funnits möjlighet att screena för frågan om hur gärningspersonen ser på barnen i förhållande till sina suicidala tankar inom psykiatrin eller på vårdcentralen. Det kanske har funnits en orolig kollega eller granne som reagerat på gärningspersonens psykiska mående eller gjort en orosanmälan gällande barnen. Vi måste helt enkelt bli bättre på att ta varningstecken på allvar, ta oron på allvar. Att det inom psykiatrin, (barna)vården och socialtjänsten görs riskbedömningar och att de framförallt ställer frågor om våld och tankar på självmord när vi vet att det är en så oerhört stor riskfaktor. Fem mördade barn varje år innebär femtio mördade barn på tio år. Det är alldeles för många barn. Vi måste helt enkelt göra allt vi kan. När vi fortfarande kan. Kunskapen om vad vi behöver göra saknas inte – nu är det i praktiken vi behöver göra jobbet.