Jenny Persson och Yvonne Winarve med modern och mormodern Leila Winarve, vars liv nu berättas i en ny föreställning.
Varför skulle någon i hela VÄRLDEN vilja komma och se på en när man står på den där scenen och hur kan man tro att det liksom ska gå BRA? Jävlar vad de kommer att skratta åt en sen, när man står där och det har gått åt helvete, som man ju innerst inne vet att det kommer att göra. Eller skratta och skratta, de kommer ju att bli ARGA! För de har ju för fan betalat pengar för att se det man snart kommer att misslyckas med och går hem i vredesmod. Och så har man blivit "hon som trodde att hon var något". I vårt fall "dom". För vi är som tur är en grupp. Faller en så faller alla? Åh gud, låt oss stå stabila ikväll.
Det är tisdag när jag skriver det här och fredag när ni läser. I kväll, fredag, ska jag stå på scen, men i kväll tisdag, sitter jag med alla ovanstående tankar i skallen och våndas. Varje gång jag bara tänker på allt som måste sitta på fredag så går pulsen upp. Vi har nu helt slutat att skicka stressade rekvisitameddelanden till varandra av typen "tar någon med en räfsa på torsdag". Nej nu är det bara dödstystnaden kvar. Genrep imorgon. Sedan får det bära eller brista.
Det känns helt sjukt när man tänker på där i maj när jag och morsan samlade gänget och presenterade idén. En form av enklare musikal om mormors liv som finskt krigsbarn och om hur kriget kom att påverka henne sedan, för resten av livet. Det är för aktuellt för att inte göras något av, sa vi. Och min kära kusin såg mig rätt i ögonen och sa "jag är med om du är med".
Milen vi förflyttat oss sedan dess. Pusslet som vi, alla fjorton, lagt sedan dess. Scener som filats fram, improviserats, sånger som nötts, kläder, rekvisita och teknik. Tårar som gråtits, toner som gnisslat, mängden äggmackor som ätits. Skratt och gaipel, kreativitet som flödat, idéer som kläckts och förverkligats. Prestationsångest och uppgivenhet. Ladda om. Och vips. Så står man där och ska ha premiär!
Varför ställer man sig på en scen och tror att det ska gå bra, frågar sig Jenny Persson i veckans krönika.
Även i den här stunden är vi olika. "Jag brukar tänk att det är hynsi bare, som sittar där u glor pa mi i hynshuse", säger min kusin helt lugnt när publiken strömmar till. Proffsen i gänget säger bara "nu kör vi". Några av oss andra darrar lite mer när ridån går upp. Jag är absolut en av dem. Vem i helvete tror jag att jag är? Jävlar var de kommer att skratta åt mig snart, när de högsta tonerna fallerar eller repliken försvinner.
Men skit i helvetes jävla samma. Nu kör vi.