När nu restriktioner lättas och en kollektiv suck av lättnad hörs, inser man allt mer vad det är man befunnit sig i det senaste året. Sådant som tidigare var SYND blir successivt okej igen. Alla har vi sannerligen begått synd det senaste året, mer än vanligt, vill jag påstå.
Girighet vittnade handlarna om att vi var många som drabbades av förra våren. Särskilt toapapper skulle vi ha. I vår familj avvaktade vi först, men tillslut begick också vi en viss "bunkring" och då främst av lättlagad mat, ifall att barnen skulle bli tvungna att ta över hushållet. Allt åt vi också upp, men snarare då under omständigheter mer liknande frosseri, än av pandemianledningen.
Chipsätandet eskalerade under hösten. Frosseriet liksom tilltog i takt med att vreden och avunden eskalerade. På grund av skidresan vi i högmod bokade under sommaren, men sedan ställde in.
Många ställde inte in sina skidresor, men vi var tvungna, då jag varit i riskgrupp. Vreden och avunden över hur många fortsatt leva sina liv hyfsat normalt, medan jag själv (och många med mig) inte kunnat göra det, har varit större än vad jag velat erkänna för mig själv. Och här tror jag att jag är långt ifrån ensam.
Debatten om just detta, vad man FÅR och INTE FÅR göra, vem som bär SKUDEN och vilka som borde STRAFFAS har pågått lika länge som pandemin.
Stunder av vällust och lättja har varit relativt få under året, men när de väl inträffat har just dessa dödssynder blivit extra tydliga eftersom vi befunnit oss i pandemin. Att boka hotell och restaurang i februari till exempel, hade inte gått utan just högmodet. Klart att just VI är värda det här. VI som varit så duktiga. OSS som det varit så synd om.
Lättjan i att bli full på stan under en pandemi. Sitta på restaurang och skåla, träffa på en främling i "natten" (klockan var 20.30, men fyllan var 00.30) och ha tremannafest hotellrummet.
Vällusten i att sitta där med en dunk mojito och lära känna en helt ny själ, bli bästa vänner, fylla på glasen och skåla bort all oro. Ljuvligt, men väl också en DÖDSSYND enligt många. I alla fall detta år.
Ja för gränserna för det här med SYND har verkligen varit utöver det vanliga i år. I januari kramade jag min bästa vän som kom med tulpaner till mig efter en jobbig vecka. Det kom som en ren reflex. Jag bara tog tag i henne och kramade. Syndigt så det förslog januari 2021.
Varenda dödssynd har sannerligen varit extra aktuell detta år. Moralpaniken extrem. Men den där hotellnatten och den där kramen vid ett vindpinat Kovik i minusgrader i januari, gjorde åtminstone mitt pandemiår lite lättare.