– Kom här nu och hjälp mig med maten! Du får skära falukorven!
– Bara om jag får lyssna på min låt..
Och jag får rikta högtalaren mot köket och lillpojken ställer sig vid bänken och skär falukorv för glatta livet medan hans favoritlåt strömmar ut i rummet. Rune (ifrån Rone). Han skrattar lika gott åt Runes alla bekymmer med turisterna varje gång.
Men vad är egentligen en pilk? Och löpmage? Kveiar? Ibland misstänker jag att vårt ivriga lyssnande på Smaklösa eventuellt har lärt honom mer än vad han hittills lärt sig i skolan. Vi lär oss om maskiner (främst om Amazoner), lantbruksliv och gotländsk geografi. När han insåg att hans favoritställe på jorden, Kneippbyn, ligger i VIBBLE, gjorde han stora ögon. I förpratet innan låten om Vibbleborna, säger de att Vibblebor är ”såna vi inte kan ha i stan” och trots att vi har förklarat att Vibblebor är HELT vanliga människor så är han fortfarande lite tveksam.
En dag kör vi förbi en särskild begravningsbyrå och han får syn på skylten. Läser högt. Återigen stora ögon, frågande. Finns han på riktigt? Gräver han verkligen ner folk levande? Och så får vi gå igenom från början, exakt vad som händer när man dör, vad en begravningsbyrå pysslar med, samt prata en stund om att man får hitta på och överdriva när man skriver sånger, böcker eller gör sketcher på Youtube och liknande. För att det ska bli roligare till exempel.
Allra mest skrattar vi förstås. Åt Marteboljuset som ”kan ha vart ett ljus, det var lit ljusare än det mörke” och åt vreden över Amazonen och åt torsken. Jag har lärt honom dansen också (torskdance).
Och jag är så glad åt att äntligen ha någon som börjar förstå mina referenser. I femton år har jag kallat på dottern med orden DOTAN DOTAN och hon har aldrig förstått var det kommer ifrån. Nu skrattar åtminstone lillpojken gott och fyller i med ”ja ble alldeles FOLAAAMED”.
Det är förstås ett visst ord i låten om Vibbleborna som är kraftigt överrepresenterat och tillsammans med lite annat, egentligen inte skitbra att BARN får höra. Men jag tycker ändå att fördelarna med att ha Smaklösa som favoritband, överskuggar nackdelarna.
Även om det är driv, skämt och skoj, så är det faktiskt några som sjunger om oss och vårt liv här. Växer man upp långt åt helvete på en ö ute i Östersjön så är man inte bortskämd med att BLI SEDD. Men Smaklösa ser oss. Och nästa vecka ska lillpojken äntligen få se dem, i ett bergbrott i Etelhem förstås.