Gick och såg den omtalade filmen Oppenheimer tidigare i höstas. Om atombombens fader med samma namn. Hyllad av ofta manliga, äldre filmrecensenter. Det var en segdragen och tämligen tråkig film som jag inte rekommenderar.
Hur som helst så ägnas en betydande del av filmen åt Oppenheimers eventuella moraliska dilemman kring sitt skapande av atombomben. Han skildras som djupt kluven mellan behovet av upprättelse och berömmelse för sin bedrift och skammen över att ha skapat ett massförstörelsevapen. Frågan är om han egentligen var det på riktigt och hur som helst så känns det som ett meningslöst segment i filmen.
För vem fan bryr sig ärligt talat om moraliska kval som en gubbe kände för hundra år sedan? Så otroligt många fruktansvärda krig har ägt rum sedan dess. Folkslag har utrotats, miljoner har dött. Alla gjorde då och gör fortfarande allt för pengar och makt.
Man slår på tv:n och möts av svepande bilder från ett sönderbombat Palestina, det lilla som finns kvar av landet vill säga. Några klipp senare visas en grupp journalister runt i ett terrordrabbat Israel. 40 döda barn.
Jimmie Åkesson skriver debattartiklar om att våld ska mötas med våld. Så enkelt tar han parti. Israel/Palestinakonflikten beskrivs som en av världens mest komplicerade och invecklade konflikter, men Jimmie Åkesson vet. Han använder hatet som kompass, då som nu.
Och ungdomarna. På 70-talet skrev Nationalteatern en låt om borgare som ville ha "hårdare tag" emot arbetares barn som blivit kriminella. Barn av vår tid heter den. Nu är arbetsmarknaden så segregerad och arbetarklassen så splittrad att svenska arbetare inte längre känner solidaritet med invandrade arbetare. Trots att alla kriminella ungdomar ofta har två saker gemensamt och det är hårt arbetande och därmed också relativt frånvarande föräldrar. Hårt arbetande på grund av låga löner och därmed låg inkomst. Då handlade det om arbetarklassbarn i gäng. Nu handlar det om arbetarklassbarn i gäng. Det är oavsett tid, alltid arbetarklassens barn som ska buras in.
Och moralen? Var finns moralen hos vuxna människor som står och gapar om hårdare tag och utvisningar och fan och hans moster över ungar vars hemländer eller vars föräldrars hemländer vi ser sönderbombade eller kolonialt utsugna på nyheterna varje kväll? Var finns moralen i dubbelbestraffningen som det faktiskt är att misslyckas så kapitalt med att förvalta tillgången som varje ny medborgare skulle kunna vara för Sverige och sedan hårdhänt bestraffa när precis det som händer när integration misslyckas också händer?
Moralen är död. Moral har vi inte råd med längre. Försvaret måste ju ha sina miljarder. Invandrarna måste ju utvisas och fängelser åt deras barn byggas ut. Och så måste vi ju ha råd med Nato också för att skydda oss mot motsatsen till moral som pågår i Ukraina.
Oppenheimer hade inte behövt oroa sig.