Inget är så tyst och öde som en nyårsdags morgon klockan 7.
Kallt i huset hela jul- och nyårshelgen efter ett tekniskt haveri i värmesystemet.
Fem grader kallt utomhus och pinade blåst, som letar sig in under morgonrocken och förlamar känsliga kroppsdelar. Tack vare full vinterklädsel och glögg har jag dock hittills överlevt.
Bara sex månader kvar till midsommar.
Och alla dessa småfåglar, de äter mig ur huset! Fast med tanke på hur mycket mänskligheten (jag) den här jul- och nyårshelgen har kostat på i matväg, så är en säck med solrosfrön, två hinkar talgbollar och lite annat smått och gott, ingenting att bråka om.
Ur krönikan 2 januari 2001:
”Undrar om ateister innerst inne hoppas att de har fel?”
Det är nu drygt femtio år sedan jag lämnade ett flygplan i Bangkok (på väg från Bali till Stockholm) och tog mig till kriget i Vietnam. Mot tidningens (Aftonbladet) vilja.
Februari 1968. Slaget om basen Khe Sanh i norra Vietnam var inne i ett avgörande skede. Jag ville uppleva ett krig och väl i Vietnam ”smugglade” jag mig ombord på ett amerikanskt Herculesplan med ammunition till slagfältet i Khe Sanh. Direkt vid landningen blev vi beskjutna och jag sårades av ett granatsplitter, men inte livshotande.
Men mitt största trauma från kriget handlar inte om det, utan om ”Flickan utan tunga”. Hon var bara fyra år.Trots att det gått så många år håller hon mig fortfarande vaken på nätterna ibland. Och jag har fortfarande svårt att inte börja gråta när jag berättar om henne. Efter så många år!
I slutet av den här månaden åker jag tillbaka till Khe Sanh, nu tillsammans med min yngste son. Han vill se platsen där USA förlorade kriget. Och jag? Uppriktigt, jag vet inte hur jag kommer att reagera när vi kommer till krigsplatsen i Khe Sanh bland bergen i norra Sydvietnam. Kanske börjar jag gråta.
Piskande snö, iskalla vindar från havet, hundratals med fåglar runt de nyfyllda matautomaterna. Kajor, fasaner, domherrar, blåmesar, talgoxar... Ingen hänsyn vid ”matbordet”. Störst först! Men, som jag skrev i början av den här, årets första krönika.
Bara sex månader till midsommar. Då behöver jag bara se till att fåglarna får något att dricka.
Ace, tecknad serie i GT:
”Du trodde att du i det här livsstadiet skulle smutta på champagne ombord på ett privat jetplan till New York, men istället äter du chips från botten av din handväska på en ersättningsbuss till Hallsberg”.
Ja, ungefär så. Och jag äger inte ens en handväska.
bison.gotland@telia.com