Varje kväll tar jag min lilla, lilla hund i kopplet och går en runda i kvarteret. Vi börjar få in det rätt bra nu, det här med att gå i koppel. Kvällspromenaden får ta hur lång tid som helst. Vi har vår runda, vi håller kopplet löst och han får springa lite som han vill. Stanna och nosa precis överallt där nosen vill landa.
Det julpyntas allt mer och allt tidigare i vårt område. Man märker att vi behöver julen, ljuset och här i området låter vi det synas att det snart är jul. Ett av husen bort emot lekplatsen, har extra mycket belysning. Dit går vi med barnen en gång varje år och tittar, men hunden och jag går inte riktigt lika långt.
Efter att vi passerat Magnus klarröda, vackra hus, Lisas ljusgula och det med den låga stenmuren, svänger vi vänster in på tvärgatan. Här är en gatlykta trasig sedan en tid tillbaka och där i mörkret mellan de lysande lyktorna, ser man stjärnhimlen klara kvällar. Stjärnhimlen över Djuplunda tycks mig alltid extra vacker.
Nästa år har vi bott i det här området i tio år. Jag har älskat det från första gången jag såg det. Vi hittade faktiskt området först och väntade tills gatans äldsta, brunaste hus blev till salu, för en spottstyver, om man jämför med dagens huspriser här i stan. Det är ett gammalt område, med många gamla hus.
Men det bästa av allt är blandningen. Här bor många äldre, som bott här i evigheter och har minnen och erfarenheter av området längre tillbaka än vad jag är gammal. Det renoveras som aldrig förr och det är liv i luckan. Det är ett lugnt område, men det rör sig hela tiden framåt.
Det händer att jag skymtar dem genom fönstren om kvällarna på mina promenader. Människorna som jag lever så nära. De kollar fotboll på tv. Sara och Henke pysslar i uterummet. Klär en gran där. En herre nere mot hörnet är ute och kollar till något innan läggdags och säger hej när jag går förbi.
Vi följs liksom åt. Lever så nära varandra och under så liknande omständigheter. Alla tar fram grillen exakt samma första, varma vårkväll. Om vintrarna stånkar vi över snöskottningen ihop, om våren klipper vi våra gräsmattor samtidigt. Vi följer varandra på håll. Ser grannbarn växa. Äldre åldras.
Och när jag passerar deras hus om kvällarna känner jag en sådan tacksamhet över att jag får bo just här. I det här lilla området i utkanten av stan. Omgärdat av skog och med en extra vacker stjärnhimmel.