När JAS-planen dånar över ön behöver vi inte oroa oss över var våra barn är, de är trygga i skola och förskola, skriver Nina Rung.
Fyra JAS-plan flög över vårt hus häromdagen. Det dånade som det gör när ljudvallen sprängs. Vi reagerade såklart och tittade fascinerat på hur de flög i formation vidare norrut. Och så fortsatte vi med vårt. Ingen rädsla eller oro i våra magar. Ingen skräck eller tankar på var våra barn är. De är ju trygga. I skolan och förskolan. Och samtidigt på andra sidan Östersjön bombas gator, slås hus och människor i spillror och enligt uppgifter från både Ukraina och Ryssland så har ukrainska barn förts bort och satts i ryska hem. Ukraina talar om hundratusentals barn som förts bort. Ryssland om några hundra. Oavsett vad – att någon skulle bomba sönder ens hem, trygghet och allt en byggt upp, tvinga familjen på flykt och sedan kidnappa ens barn och sätta dem i ett annat hem, det är väl ungefär så ondska kan se ut i sin värsta form.
I veckan publicerade Dagens Nyheter ett reportage från Rysslands ockupationskrig. Det var något av det mest drabbande att läsa. För det är så lätt att bli, kanske inte likgiltig men, passiv. Att läsa om Putins fullständiga galenskap och totala brist på mänsklighet och immunitet mot lidande gör något med oss. Gör oss normaliserade då nästa galenskap bara läggs på nästa. Lite som när alla från början reagerade på Trumps galenskap men till slut var så vana och passiva att ett försök till väpnad statskupp var möjlig. Men det går inte att förhålla sig kall eller passiv när krigets verklighet beskrivs. Hur Ryssland låter de unga, oerfarna gå först i leden. De går utan skyddsväst men fulla med ammunition för att nästa led ska kunna plocka upp den från de döda kropparna och nästa led ska kunna nå ännu lite längre. För vad? En galen despots maktgalna fullständigt vridna föreställningsvärld. Så många döda, så många skadade, utsatta och hela generationer som förlorat allt. Och så sitter vi här och hör motorljuden från flygplanen och behöver inte ens reagera. Och någonstans där tänker jag att vi behöver förstå vad vi har. Inte bara klaga på vad vi inte har. Det är tuffa tider för många med elpriser, bolån som skenar och allmän oro för framtiden. Och samtidigt bor vi i ett av världens absolut bästa länder, ja en av världen bästa öar. Vi behöver inte oroa oss för att barnens skola skjuts sönder. Att jordbävningar raserar allt vi någonsin byggt upp och att vi tvingas sova på gatan i minusgrader samtidigt som vi sörjer att ett av våra barn begravts i rasmassorna. Vi behöver inte tänka att vi inte har råd att söka läkare för barnens sjukdomar, operera oss, eller att vi inte kan erbjuda barnen en förstklassig utbildning trots att vi har tre jobb. Vi behöver inte vara rädda att åka buss med risk för att kidnappas och våldtas av tio medpassagerare eller bli stenade till döds för att vi inte täckt håret på ett godkänt sätt.
Det är viktigt att i tuffa tider påminna sig om hur bra vi ändå har det, menar Nina Rung. På andra sidan Östersjön pågår ett krig.
Oftast blir den som lyfter positiva nyheter eller det faktum att vi har det otroligt bra också anklagad för att vara naiv. För att vara en ”godhetsknarkare” eller bara rätt och slätt dum. Vi har liksom fått allt lite om bakfoten. Som att det skulle visa på intelligens att kunna kritisera andra. Det är ju det lätta. Att däremot uppskatta den evinnerliga tur en haft som blivit född just här en helt annan. Och med det sagt: det betyder inte att allt är toppen eller att vi inte ska kämpa för att det ska bli ännu bättre, tryggare, mer jämlikt och jämställt även här. Men det betyder att många av oss skulle kunna träna på förmågan att uppskatta det andra gör istället för att sitta bakom en skärm och klanka ned. Inget kan ju vara enklare än det. Och mer fördummande.
Vi behöver kanske inte utropa ”tänk på barnen i Sudan” när våra barn klagar på maten. Mest eftersom det är så oerhört diffust och svårt för barn att sätta sig själva i relation till svältande barn. Men det vi skulle kunna göra när JAS-planen flyger över huvudet är att i alla fall tacksamt skänka en tanke till tryggheten vi på ren tur fötts till och på dem som inte har samma tur. Och kan vi dessutom skänka en slant till någon av de organisationer som finns på plats i Ukraina eller Syrien så har vi i alla fall gjort något. Ibland räcker det gott och väl.