Det kan ta dig en timme att gå hem från skolan. En promenad som normalt kan göras på femton minuter om man går fort. Efter att du skilts åt från kompisen du brukar gå tillsammans med, så strövar du i din egen takt. Du har kattkompisar längs med vägen som du träffar nästan varje dag. Ibland när jag ringer dig hör jag dem jama i bakgrunden. Du tappar bort tid och rum när du sitter och kelar och pratar med dem.
Men sedan minns du Fortnite och skyndar då oftast hem. Skriker okvädingsord i panik när pappa glömt slå på wifi på ditt playstation. Han har sagt till på skarpen nu, att du inte får ringa och skrika i luren när han är på jobbet. Det har han sagt till mig också. Vi är av samma skrot och korn du och jag.
Du vill alltid ha mer. ”Bara en match till” är troligtvis den mest förekommande meningen som uttalas i vårt hem. Du älskar Fortnite. Du är duktig på Fortnite. Några gånger har du ”vunnit solo” och då såg du till att det blev fest! Du vill alltid fira med donuts. Vi firar din namnsdag, dina utvecklingssamtal och dina solovinster med donuts. Det är det lyxigaste du vet.
Du vill ha mer macka också. Mer kompistid. Mer vakentid på kvällarna. Du hatar att gå och lägga dig, du älskar att vara vaken sent. Tycks inte vilja slösa bort livstid på att sova.
Du skriker ibland att du är skuldbarnet. Som alltid får skulden för allting. Du spårar orättvisor som tryffelhundar spårar tryffel. Ibland kan man tro att det bara är orättvisorna gällande dig själv som du ser. Men sedan visar du mig gång på gång att du inte alls bara ser de orättvisor som missgynnar dig, utan alla orättvisor. Ser du. Och ibland gråter du av medlidande då du sett smärta i andras ögon. När du sett något som ingen annan har sett, förstått något som ingen annan har förstått.
Du skriver i din dagbok, du skriker högst och du har en fallenhet för musik och teater. Du är mig upp i dagen, har till och med brunt flygigt hår och glugg, men några guldkorn från pappa har du också fått. Jag har aldrig träffat ett barn med din kroppskontroll, din tillit till den egna kroppens förmågor och ditt mod att våga utsätta dig för utmaningar. Du lärde dig cykla extremt tidigt på pin kiv. Klättrade högst av alla i klätterträdet på dagis. Du kämpar med fotbollen på rasterna och tycks öva dig på att inte vara rädd för att slå dig. Du är statist på Länsteatern, åker på läger varje sommar och vill hela tiden lära dig och uppleva nya, spännande saker. Din tro på dig själv och din egen förmåga är orubblig. Jag ska göra allt för att att det ska fortsätta vara så.
Idag fyller du tio år och det här är kanske det sista jag skriver om dig. Du börjar bli stor nu. Mitt vilda, milda, brunögda barn med världens största hjärta. Jag är så glad att jag fick dig.
jenny_thomasson@hotmail.com