I dagarna släpptes en rapport från organisationen Suicide Zero där Gotland hamnar i botten vad gäller kommunernas arbete med att förebygga självmord. På Gotland är det i snitt nio personer som väljer att ta sitt liv per år. Som av olika anledningar inte längre ser att det finns någon väg ut. De flesta av dom är män. Äldre män, yngre män – men framförallt män. Så har det varit under alla år och det verkar inte heller förändras.
Så hur kan vi förstå det? Mest troligt är det förebyggande arbete vi gör något som inte har tillräcklig effekt. Eller att vi inte gör rätt saker som påverkar män att välja livet istället.
Vi vet att självmord går att förebygga och Gotland har som en av få kommuner i landet, den dåliga placeringen till trots, numera efterlevandelotsar som ska hjälpa efterlevande familjemedlemmar. De ska finnas med som ett stöd och som en länk till rätt hjälp. Och det tänker jag är bra. Bra för att det kanske hjälper i en situation som kan kännas outhärdlig och bra för att det kanske så småningom minskar stigmat kopplat till självmord.
Men frågan är ju fortfarande varför så många män väljer att ta sitt liv. En av anledningarna ligger i det vi kallar mansnormen eller mansrollen om en så vill. Den som pojkar fostras in i och som redan från det att pojkarna är spädbarn innebär att vi tolkar deras gråt som att de är arga, deras våld som ”skojbråk” och deras möjliga försök till att visa känslor som svaghet. Vi tränar pojkar i att bita ihop, skärpa sig och gå vidare. Helt utan att titta tillbaka. Och sen blir vi förvånade när vi ser konsekvenserna. Konsekvenser som att män har färre nära relationer, mycket högre dödlighet i allt från alkoholrelaterade dödsfall till drunkningsolyckor och arbetsplatsolyckor, sämre kontakt med sina barn och en inpräntad slags spärr mot att söka hjälp för yttre eller inre skador. Är det så konstigt då att livet känns övermäktigt, att depressioner tillåts bli nattsvarta och att ta sitt eget liv kan kännas som enda alternativet – när inga andra har tillåtits?
Jag tänker att det stora problemet är att vi fortfarande gör så otroligt lite där det borde göras så mycket mer. Bland de små pojkarna, de växande killarna och de unga männen. Där vi fortfarande kan nå dom. Där vi kan erbjuda andra alternativ. Där vi kan bredda och spränga den norm eller roll som killarna tilldelats. Där kan vi göra skillnad på riktigt. För i en värld där sårbarhet, att be om hjälp och att erbjuda hjälp blir en superkraft kan inte dom där onda nattsvarta tankarna lika lätt få fäste. Ändå visar rapporten att endast tre av tio kommuner i Sverige har någon form av förebyggande arbete i skolan. Trots att ett barn i skolåldern tar livet av sig i veckan. Trots att det här gränsar till det som uttryckligen står i läroplanerna, nämligen att motarbeta stereotypa uppfattningar om kön, att ge alla barn en bredare palett och fler möjligheter, att fostra medborgare som har omsorg om sig själva och varandra och som växer upp med en god psykisk hälsa. Och trots att det finns evidens för att förebyggande arbete i skolan har effekt. Ändå saknas det i sju av tio kommuner.
Det förebyggande arbetet i skolan kommer inte hindra alla självmord. Men en mansroll som tillåter misslyckanden, som är inkluderande, empatisk och som välkomnar samtal kommer kunna förebygga inte bara självmord, utan också annan överdödlighet som drabbar män. Ska vi inte åtminstone se till att vi gör vad vi kan när vi pratar om förebyggande arbete? Att se till att pojkar får växa upp och utveckla sitt känsloregister istället för att avveckla det. Att söka hjälp ses som en styrka och inte en svaghet och att män börjar prata män emellan. Det vore som Astrid Lindgren skrev, ett litet bidrag till världsfreden.