Jag skämdes ganska länge. Eller, jag var åtminstone inte stolt. Över lagårdslukten. Matt-traskläderna. Utlandsresorna som inte existerade. Länge gick jag med bilden av att det var fattigt när jag växte upp. När vi började på Högby var inte direkt bönderna de tuffaste. Det var inget man skröt om, att man vuxit upp på bondgård. Fina mopeder hade vi visserligen, men vi var inte coola.
På gymnasiet hamnade jag i en klass full av stadsungdomar. Vissa av dem pratade knappt med mig på tre år. Och sommarfolket, stockholmarna. Som romantiserade vår tillvaro, samtidigt som de föraktade oss. Det gjorde inte under för självkänslan direkt. Samtidigt fanns ju gemenskapen, sammanhållningen bland oss som vuxit upp i lagårdar och på åkrar. På ett sätt visste vi ju, att vi hade haft så mycket mer roligt, så många fler äventyr och så mycket härligare uppväxter. Men när man är ung blir det andra värden som blir viktiga. Och när någon liksom sätter sig över en, då har man liksom hamnat under. Det är skitsvårt att bryta en sådan hierarki.
Trots att jag sedan bodde i landets två största städer och fick se både förorterna och uteliggarna på nära håll, så var det inte förrän jag återigen landat på ön och satt i villan i stan som jag insåg. Jag satt och pratade med en vän. Berättade med sorgsen stämma om att vi aldrig åkte till Grekland och aldrig åt på restaurang. Då frågade hon hur många kvadratmeter vårt hus var på. Jag nämnde kalkstenhuset ungefärliga storlek och berättade vidare om när jag gick vilse i hagen och höll på att bli överkörd av traktorn en gång när vi plockade sten.
– Hage, hade ni en egen hage? frågade hon och berättade sedan om att våren var jobbig i området hon växte upp i, i stan, eftersom blottarna körde loss med förnyad kraft.
Sedan dess har jag varken skämts eller tyckt synd om mig själv för att jag haft det som jag haft det, utan snarare insett hur privilegierad jag varit. Sedan många år tillbaka är min uppväxt något jag antingen nämner med värme, eller håller tyst om då jag snarare tänker att det kan sticka folk i ögonen, göra ont hos vissa.
Att både ha ekonomin och kunskapen att kunna driva ett lantbruk är för många något så avlägset att de inte ens kan drömma om det. Att äga så mycket: mark, djur, fordon, byggnader, stora hus, innebär stort ansvar, absolut. Betungande ansvar. Men det är också ett privilegium som väldigt få har råd med.