Kungen, den enda svensk som kan förvänta sig att bli inte duad.
Jag hyr ut min lägenhet till internationella gäster och appen översätter allt vi skriver till varandra. Ingen stress över att formulera sig på engelska, bara att chatta på som vanligt. Tänk vad smidigt ändå. Framtiden är här.
Eller vänta lite.
Den brittiske hyresgästen inleder alla sina meddelanden med ”Kära Anna!”. Han skriver att min lägenhet är ”härlig” och att de ”njuter” av den, att mitt hem har en ”varm atmosfär”. Han är översvallande artig helt enkelt och för varje meddelande gror ett litet frö av otillräcklighet i mig. Jag är ju svensk. Svenskar är inte artiga. Vi vet faktiskt inte hur man gör. Det finns inga lämpliga fraser på vårt språk. Vi har rationaliserat bort det där med titlar och herr och fru, här är alla jämlika, bönder och adel och präster och borgare, vi säger du till alla utom kungen och nöjer oss med ett enkelt ”Hej!” som hälsningsfras, även i formella sammanhang. Och när vi har rationaliserat bort all artighet ur språket har vi också rationaliserat bort själva artigheten. Det vi inte har ord för existerar inte.
När jag får meddelanden från den brittiska hyresgästen känner jag två saker. Jag känner mig dum, som en obildad bondlurk. Okultiverad och utan förfining för jag vet inte hur jag ska svara honom. Jag vet inte hur jag ska skriva för att appen ska skapa artiga meddelanden på engelska. ”Kära Alex!” känns obekvämt som dialogen i en illa skriven sommarföljetong.
Jag känner också att jag har fått en ny bästa vän. Alex och hans familj från London. De älskade min lägenhet. Det måste betyda att de älskar mig. Kanske kan vi fortsätta brevväxla. Jag kan hälsa på dem i London. Dricka afternoon tea. Strosa runt på Harrods och nypa i tunga sammetsdraperier. Jag har svårt att distansera mig från allt trevligt beröm. Jag är liksom inte van.
"Kanske kan vi fortsätta brevväxla. Jag kan hälsa på dem i London. Dricka afternoon tea. Strosa runt på Harrods och nypa i tunga sammetsdraperier."
Det här med bristande svensk artighet är något som många av mina elever tycker känns konstigt. Att säga ”du” till läraren är inte kutym i hemlandet. Att inleda en jobbansökan med ett ”Hej!” känns direkt oförskämt. ”Hur ska jag kunna få jobbet Anna, om jag skriver så enkelt? Jag vill skriva formellt! Med respekt!”.
Jag brukar svara att man inte kan vara artig på svenska. Eller det kan man ju, men det som är artigt på svenska är helt enkelt inte artigt på andra språk. Det är en språkrelaterad kulturkrock.
Om man är ny i Sverige finns faktiskt en överhängande risk att man är för artig. Om man börjar sin jobbansökan med ”Kära fru Wennblad!” låter man mer som ett virus i skräpkorgen än en trevlig person som borde få jobbet. Om man överanvänder fraser som ”Ursäkta mig snälla”, ”Vänligen följ med mig” kanske man uppfattas som artig, för all del, men inte som en person som helt och fullt behärskar det svenska språket och den svenska kulturen.
Om man är svensk finns å andra sidan en överhängande risk att man inte är tillräckligt artig. Frågan är om inte det är ett större problem. En person som överanvänder alltför formella artighetsfraser betraktas som en kuf, en avvikande person, men inte direkt på ett negativt sätt. En person som är otrevlig däremot? Som jag när jag skriver ”Hej!” till den brittiske hyresgästen? Där finns ingen förståelse eller förlåtelse. De platta hierarkierna och likabehandlingsplanerna i all ära, men när det gäller artighet har vi svenskar inte mycket att komma med. Detta är medaljens baksida. Vår akilleshäl.