Sommaren 2003 slog Kalasturnen ner ute vid Oscarsstenen med Lars Winnerbäck, Marit Bergman och Håkan Hellström. På samma kväll!
Vi som minns när Surfers hette Gustavia och vi som var på Kalasturnen som slog ner ute vid Oscarsstenen sommaren 2003 med Lars Winnerbäck, Marit Bergman och Håkan Hellström. På samma kväll!
Nu går vi på 40-årskalas stup i kvarten och inför alla de där kalasen sitter vi och går igenom gamla fotoalbum, letar reda på hitlistorna från tidigt 2000-tal och skickar låtar till varandra. Precis som alla generationer både före och efter oss, hävdar vi att det är just VI som levde i den allra bästa musikeran. Jag vet att svensk indiepop var väldigt stor i början av 2000-talet, men jag vet ju ingenting om ung svensk indiepop i dag och bör således inte uttala mig om saken. Men det gör jag ändå. Vi växte upp samtidigt som Håkan Hellström! Vi såg Broder Daniel stiga och falla. Vi var också med när explosionen av kvinnliga musiker ägde rum. När Annika Norlin slog igenom. Anna Ternheim. Nina Persson som ägde världen.
När Jenny Persson var i 20-årsåldern ägde Nina Persson världen.
Nu fylls Whats app-trådarna av minnen. Minns du när vi haffade de där Stockholmskillarna som egentligen var alldeles för snygga för oss? Minns du när Robyn släppte "Be mine" och den tycktes handla om alla våra relationer på den tiden? Hur flyktigt allting var? Ena helgen var man dödskär i en och andra helgen hade man glömt honom för en annan? Och nu har man varit gift med samma person i femton år! Man kan inte säga annat än att det föregicks av ett ivrigt letande, äktenskapet.
Minns du när vi nästan missade The Arks midnattskonsert på Hultsfred för att vi hade så trevligt på campingen med de där killarna från Mjölby? Vi fick springa och när vi kom fram var det konfetti i hela himlen och Ola Salo hade precis tagit på sig vingarna. Minns du hur han snudd på predikade för oss? "Do, do, do, do, what you wanna do, dont think twice do, what you have to do". Och vi tänkte att våra liv, VÅRA LIV, de ska betyda någonting!
”Nu är vi 40 och skjutsar ungarna på träning och suckar åt Tiktok”, skriver Jenny Persson i veckans krönika.
Och nu är vi 40 och skjutsar ungarna på träning och suckar åt Tiktok och har börjat tänka väldigt mycket på att det är en dag imorgon också. Aldrig någonsin att man tänkte på att det skulle komma en dag imorgon också, år 2004 på Gutekällaren.
Jag försöker tänka att vi åtminstone är bättre nu. Bättre människor. Då hade man tveksam moral, dåligt konsekvenstänk, svag impulskontroll. Man fattade inte så mycket heller då, som man fattar nu. Men jag vet i fan. Om livet levs bäst med moral, eftertänksamhet och god impulskontroll? Om det är bättre eller sämre att veta mer eller mindre?
Men jag vet åtminstone att vår tid är nu och att vi inte är döda ännu!