Som ansvarig utgivare för en tidning behöver man ofta fundera på om och på vilket sätt publiceringar kan skada personer. Framförallt måste man, om man likt oss är anslutna till det medieetiska systemet, klura över om allmänhetens medieombudsman (MO) kommer att anse att en publicering inneburit oförsvarlig publicitetsskada.
Publicitetsskada är helt oundvikligt när man arbetar med journalistik. En person som granskas skadas nästan alltid i någon mån. Ett förlorat arbete, ett sämre rykte eller en obekväm sanning som sprids till allmänheten är exempel på publicitetsskada. Frågan är alltid om skadan är försvarlig eller inte?
I resonemang kring vad man ska publicera och inte väger man bland annat in hur allvarlig och viktig händelsen är i allmänhetens ögon. Även om den är intressant, unik eller relevant att berätta om. Man väger också in om personen har en roll där man får tåla granskning, exempelvis om det rör sig om en makthavare, samt om personen själv sökt offentlighetens ljus och verkat för att synas och få uppmärksamhet i det offentliga rummet.
Mot bakgrund av detta är det intressant att resonera kring den planerade filmen som inspirerats av händelserna som omgärdade avkragningen av den tidigare biskopen Thomas Petersson.
Händelsen var publicistiskt intressant redan när den inträffade. Svenska medier är i regel extremt försiktiga med att skriva om otrohet och andra privata angelägenheter men i fallet med Thomas Petersson fanns det enligt många utgivare inte några andra alternativ än att berätta.
Produktionsbolag och andra som arbetar med drama och fiktiva berättelser ingår inte i det medieetiska systemet, men de behöver göra liknande moraliska och juridiska avvägningar. Gissningsvis har hjärnorna hos personerna bakom biskopsfilmen gått varma av denna typ av frågeställningar, inte minst under senaste veckan då diskussioner om förtal och ärekränkning blossat upp.
Det är inte första gången som en dramatisering av verkliga händelser för en medieetisk debatt med sig. Filmen ”Call Girl”, som handlar om den politiska skandalen bordellhärvan, liksom Netflixserien ”Den osannolike mördaren”, som pekar ut Stig Engström som Palmemördaren, är två exempel.
Så, hur mycket skulle Thomas Petersson, hans familj och övriga inblandade skadas av en sådan här film? Och skulle skadan vara försvarlig?
Det är förstås svårt att svara på innan filmen är klar och går att se. Samtidigt kan det i det här fallet räcka med premissen för filmen och hur den presenterats av personerna bakom. Där framgår det tydligt att det är Thomas Peterssons otrohet och avkragning som ska dramatiseras.
Nyheten om filmen kommunicerades med Thomas Peterssons namn och även fast produktionsbolagets VD säger att den är ”väldigt fritt baserad” på händelserna så kommer få biobesökare att tänka på någon annan biskop som avkragats av samma anledning. Mest för att några sådana inte finns.
Är då den eventuella skadan medieetiskt försvarlig?
Händelsen i sig var helt klart viktig och allvarlig när den inträffade. En kyrkans man och representant i en offentlig roll med stor makt som tvingas bort på grund av att ha brutit mot vad som närmast är ”kyrkans lag” och som fråntas sin krage har ett stort allmänintresse. Men hur relevant är det nu, några år senare?
Tiden har betydelse på flera vis. ”Call girl” och ”Den osannolike mördaren” dramatiserades långt efter att händelserna inträffat och många av personerna som gestaltades var redan döda. Avkragningen ligger bara ett par år tillbaka i tiden och här är såren, som Thomas Petersson och personer i hans närhet uttrycker det, fortfarande öppna vilket gör skadan större.
Var händelsen intressant och unik? Ja, helt klart, och det är inte svårt att förstå varför någon skulle vilja göra en film om den.
Thomas Petersson var som biskop även en person som i allra högsta grad fick tåla tuff granskning. Han var, åtminstone till dess att han avgick, en offentlig person. Men hur offentlig är han nu? Det är visserligen ingen hemlighet att han vill få tillbaka prästtiteln och därmed har han visat intresse för att verka i någon typ av offentlig ställning igen.
Han har även gjort sig mer offentlig på nytt sedan han släppte sin bok ”Avkragad”. En person som släpper en bok söker i allra högsta grad offentlighetens ljus. Man kan ju därmed hävda att Thomas Petersson själv har berättat om och på egen hand spridit sin berättelse, om än i en bok där han helt och hållet själv kunde styra vad som publicerades.
Här ska man komma ihåg att boken handlar väldigt mycket om Thomas Petersson och väldigt lite – för att inte säga inget alls – om de övriga personerna. Och här börjar vi nå pudelns kärna. För även om det utifrån ett medieetiskt perspektiv vore försvarbart att släppa en film som bara handlar om Thomas Petersson, så går det inte att bortse från personerna runt honom.
Regissören och manusförfattaren till filmen, Stefan Larsson, var tydlig med att personerna runt Thomas Petersson knappast kommer att få en undanskymd roll när han sa att: “Jag vill i hög grad se på det från den bedragnas perspektiv och även från kvinnan som biskopen hade en mångårig relation med.”
Då har vi att göra med personer som inte verkar eller verkat i offentligheten eller sökt offentlighetens ljus. Inte heller är det personer som kan förväntas tåla tuff granskning, eller vars liv – i synnerhet inte det privata – har ett allmänintresse. Det är personer som redan skadats mycket och som genom en film med stor sannolikhet kommer att lida oförsvarlig publicitetsskada.
Trots att filmmakare inte är med i det medieetiska systemet och granskas av MO så vågar jag – utifrån detta medieetiska resonemang – göra en vild gissning: Det kommer inte att bli någon film. I alla fall inte just nu.