Det är barn som aldrig fick leva sitt första år. Barn som aldrig fick gå klart lågstadiet. Barn som lever med föräldrar med allvarlig psykiatrisk sjukdom, ofta deprimerade och suicidala. Föräldrar som utöver mordet på barnet tar sitt eget liv eller som på grund av vanföreställningar tror att det bästa för barnet är att inte längre leva. Eller föräldrar som använder barnen som ett vapen mot den andra föräldern och vill hämnas genom att döda barnet. Alla mord kan inte förebyggas och alla barns liv kan inte räddas. Men i många fall hade barnens liv kunnat räddats om vi hade gjort mer, gjort rätt och framförallt: om vi hade utgått från barnens bästa.
I fallet med den 8-åriga pojken i Luleå som misstänks ha mördats finns det mycket samhället hade kunnat göra. Ansvaret faller helt på den som valt att döda (och allt pekar mot den misstänkta pappan), men samhällets försorg möjliggjorde det. Det fanns flera delar som om de hade skett, hade kunnat omöjliggöra mordet. Mamman hade tilldelats ensam vårdnad och uppgett att hon kände stor oro för att pappan skulle ta barnet utomlands då han försökt söka pass för barnet. Dessutom konstaterar tingsrätten att pappan inte kunde sätta barnets behov före sin ilska gentemot mamman. Hur kommer det sig då att pappan ändå fick rätt till umgänge och hur kommer det sig att det dessutom var obevakat?
Tingsrätten måste utgå från barnets bästa vid bedömning av alla frågor om umgänge. Det innebär att om det finns risk för att barnet förs bort eller inte får sina behov tillgodosedda, så ska barnet inte behöva vistas med en sådan förälder. Det innebär också att barnet själv ska få komma till tals om vad barnet önskar. Inget av det skedde. Orosanmälan hade bland annat gjorts av polis då de tidigare tillkallats vid tillfälle då barnet skrikit för att han inte ville till pappan som bankade och skrek utanför. Även skolan hade gjort orosanmälningar då pojken var rädd inför umgänget med pappan. Ändå får pappan umgängesrätt. Om tingsrätten hade lyssnat på pojken så hade han sannolikt levt idag.
Tingsrätten ska, när det till exempel uttryckts oro för att barn ska föras bort, se till att umgänget sker övervakat med så kallat umgängesstöd. Det är sedan upp till socialnämnden i kommunen att se till att barnet får det stöd som passar barnet bäst i mötet med föräldern. Med ett beslut om umgängesstöd hade pojken sannolikt levt idag. Vi kan inte fortsätta låtsas som att vi ser till barnets bästa och gång efter annan döma efter förälderns önskemål. Det är inte barnets bästa att alltid få träffa båda föräldrarna. Det är att se till barns bästa att ge barn trygghet. Barn har nämligen alltid rätt till sina föräldrar – men föräldrar har inte alltid rätt till sina barn. För att inte fler barns liv ska riskeras krävs nu:
- Barn ses som egna rättighetsbärare. Det innebär att alla instanser ska se till barnet bästa inte bara i teorin utan också i praktiken. Så sker inte idag.
- Barn måste ges rätt till ett ombud. För att barnets röst ska höras måste barnen få ett eget ombud vid vårdnadstvister. Idag har föräldrarna varsitt, men inte barnet. Hur ska då barnets bästa komma till tals i domstolen?
- Införande av en nationell utbildning för jurister, domare och socialtjänst om barns utsatthet för övergrepp, våld och konsekvenser av utsatthet samt barnpsykologi och anknytning.
- Föräldrar som söker vård för depression eller vårdas på en psykiatrisk klinik för psykos eller annan psykiatrisk sjukdom bör alltid få frågor om suicidala tankar gällande sig själva och sina barn då en stor del av de föräldrar som dödat sina barn tidigare vårdats på en psykiatrisk klinik och haft suicidala tankar.
- Införande av särskilda barndomstolar. Domstolarna har uppenbarligen inte kunskap nog att hantera dessa mål och därför krävs särskilda domstolar där mål om barn tas upp snabbt och rättssäkert med utgångspunkt i och med kunskap om barns bästa.
- Använda rätten om umgängesstöd och se till att den möjligheten finns även praktiskt i varje kommun utifrån barnets behov.
- Aldrig låta en våldsdömd förälder få rätt till umgänge med barnet. Att ha sett sin mamma utsättas och sedan tvingas till umgänge med förövaren är inte förenligt med barnets bästa.
Många gånger är de åtgärder som krävs för att skydda barn något alla är överens om i teorin, men när det väl kommer till kritan så faller det ofta på okunskap och resurser. Det blir för krångligt, för dyrt och för svårt att gå emot föräldrars ”rätt” till sina barn. Då behöver vi ställa oss frågan: hur värderar man ett barns liv?