En dag att begravas. Skurgumsknä. Allfåns och vedeldning. Den 108.763:e laxen. ”Inbrottssäkra” sopsäckar?
Sjukvården på Gotland är en av de bästa i Sverige läste jag nyligen. Det stämmer nog. I alla fall om ni frågar mig, som under minst ett halvår betraktat mig själv som misstänkt ”multisjuk” och hunnit få frikort på vårdcentral och lasarett.
Jag känner mig nästa som Jerome i ”Tre män i en båt”, som efter att ha läst en handbok för läkare upptäcker att han drabbats av samtliga sjukdomar, utom skurgumsknä.
Jag är nu under behandling.
En helt vindstilla dag, med en mild sammetsmjuk dimma över nejden, begravdes en av mina morbröder. Det är rätt många år sen nu, men jag minns att när vi bar ut kistan till graven då tänkte jag: ”En sån här dag vill jag också begravas. Inte i sol och sommarhettar, inte snöglopp eller pissigt regn, inga kulingvindar, ingen huttrande kyla...”
Den här morgonen, när jag vadar ut i viken för att vittja mina fiskenät, känns det exakt som den gången. Tårögt stilla och andaktsfullt.
En dag att begravas.
Under mina snart sextio år som journalist har jag fått ett antal favoriter bland ”murvlarna”. En av dem, Risto Leino, är fortfarande verksam här på Gotland. Från sin skrivkammare hemma i Lau skickar han då och då, under signaturen Allfåns, in krönikor till tidningen. Den senaste med rubriken ”Experter och gräsrötter om försvar och vedeldning”. Han ”imponeras” av olika experters självsäkra analyser:
”Senaste rönen om vedeldning berör en, eftersom man eldar både i vedspis och kamin i torpet. Luftföroreningar leder årligen till 324 människors för tidiga död i Stockholm, Göteborg och Umeåregionen läser jag i tidningen”, skriver Leino.
Denna exakthet i antalet döda påminner mig om EU:s möte 2012 om fiskekvoterna i Östersjön. För att skydda laxbeståndet beslöts om fiske av 108 762 laxar under 2013. Jag skrev om det och undrade hur man skulle få reda på vem som eventuellt fiskat den 108 763:e laxen och vad straffet i så fall skulle bli.
Något svar fick jag aldrig.
Nu i veckan ägnade jag en hel timme åt att samla ihop sopor, som räv och fåglar spridit över ett stort område utmed vägen ner mot hamnen här i Burgsvik. Soporna kommer från de gröna betalsopsäckarna som fritidsfolket köper i affären för 83 kronor och ställer utanför grinden, i tron att sopbilen plockar upp säcken vid nästa ordinarie soprunda.
Men så enkelt är det inte. För att sopbilen ska ta hand om skräpet måste man först ringa regionen och beställa hämtning, vilket kostar 105 kronor extra, alltså sammanlag 188 kronor. Dyrt och onödigt krångligt? Tja.
Men går det inte att göra säckarna lite mera ”inbrottssäkra” så att jag slipper gå där och städa?
En dag att begravas, men uselt med fisk.
Två flundror.