Några ungdomar, 15-19 år gamla, tar sig in i Klinteskolan och vandaliserar för hundratusentals kronor. Polisen har inga större problem att spåra dem. De erkänner.
”Jag vet inte vad som flög i oss”, säger en av ungdomarna vid förhör. En stundens ingivelse, en slump? Nej. Först skolan och kvällen därpå omfattande skadegörelse ute i samhället. Protesterar de mot något? Är de drogade? Eller enbart korkade?
Synd om ungdomarna? Kanske, men jag tycker mer synd om föräldrarna.
Ofta får jag mejl från läsare som bara vill ”prata av sig”. Om svåra personliga saker. De säger att de inte har några riktigt nära vänner att ”tala öppet” med. De börjar ofta med att fråga om jag har tystnadsplikt. Det har jag.
En man mejlade för många år sedan och berättade att han skulle ta livet av sig samma kväll. Han ville först bara tacka för krönikorna. Trots tystnadsplikten ringde jag polisen. Långt senare, flera år, tog mannen kontakt med mig. Han frågade om det var jag som hade ringt polisen, men det förnekade jag. Han berättade att polisen hjälpt honom få kontakt med psykiatrin och nu mådde han bättre.
I fjol såg jag hans dödsannons med önskemål om att pengar skulle skänkas till Alzheimer-förbundet.
Svek jag honom?
Hur ska dagens unga lyckas förverkliga drömmen om ett liv med hög standard, utan uppoffrande praktisk hjälp från mor- och farföräldrar?
Förra veckan skrev jag om att ”våga vänja sig vid tanken”. Att inte alltid förneka det obegripliga, det som det inte finns några bevis för men som ändå många upplever som en verklighet. Marteboljuset, döda anhörigas närvaro, ufon...
Här i Burgsvik bor en man som ständigt upplever saker, det mesta handlar om onda rymdvarelser. Han är konstnärlig, målar, skriver dikter, musikalisk, intelligent, ofta obegriplig, udda, mycket vänlig. Han ger mig ofta dikter som han vill att jag publicerar. Jag säger att de är för svåra, men nu gör jag ändå det. Några rader bara: ”Lågmält svajande över luftrummet främmande vibrationer – märkvärdiga rapporter avslöjar ibland något avskyvärda rymdrövare. Skulle detta hjälpa mej till mera hälsosamma livets förehavande äckelreta – överspända avslöjar meningslösa trix...”.
Han heter Kallelina Glansk och är min kompis.
Ett gäng insekter, till hälften fluga hälften geting, landar mitt i frukosten på bordet på altanen. Slår instinktivt ihjäl några med flugsmällan, men skonar ett antal för den ekologiska mångfaldens skull. Bits de?