- Och var tänker du ställa den där?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Dagligen ringer eller skriver människor till mig och ber att vi ska komma till dem och berätta om saker de gör, evenemang de anordnar. De flesta blir besvikna.
För hur gärna jag än vill är det omöjligt för oss att vara överallt. Inte ens om vi var tio gånger fler på redaktionen skulle vi klara av det.
Därför blir det hårdprioritering. Vad är mest intressant för flest läsare? Vad är en nyhet? Det är mängder av saker som spelar in när vi tvingas välja vad vi ska skriva om. Och alla blir inte alltid glada. Många har åsikter om vår nyhetsvärdering, och det är nyttigt för vi ifrågasätter också vårt eget arbete varje dag.
Det är ändå surt när någon ringer och jag direkt måste säga att vi inte tänker dyka upp, och jag hör besvikelsen i rösten hos den som så gärna vill att tidningen ska komma.
Men då är detta ändå låtsasproblem ska ni veta. För jag gör bara människor besvikna, det är inte liv och död som står på spel precis. Mina prioriteringar är enkla att göra jämfört med andra yrken.
Häromveckan fick polisen kritik för att ingen åkte till Gråbo där några ungdomar blivit misshandlade av en äldre man. Dagen efter fick jag läsa polisens späckade dygnsrapport och såg hur deras bistra verklighet den kvällen såg ut.
Jag såg vilka prioriteringar de tvingades göra och tänkte för mig själv att jag är lyckligt lottad som slipper göra deras val. Jag skulle inte orka med att ha ett yrke där man ska finnas till hands för människor men på grund av tidsbrist tvingas välja bort någon som ber om hjälp.
En bekant jobbar som sjuksyster på lasarettet och hon berättar ibland om sina dagar när hon springer mellan patienter, håller handen och tröstar en liten stund för att sedan hasta iväg till nästa stackare.
Det är samma prioriteringar där, och hur hon än väljer blir det fel eller inte tillräckligt bra. Åtminstone är det den känslan hon tar med sig hem på kvällarna. En känsla av otillräcklighet som jag inte är avundsjuk på och som jag inte förstår hur man orkar med dag efter dag.
Jag har den djupaste respekt för dem som måste göra såna val.
Och jag ska skänka dem en tanke nästa gång jag måste välja.
Det finns kanske en och annan före detta med- eller motspelare som kommer dra på smilbanden nu, men det struntar jag i.
För i lördags fick jag den finaste utmärkelse jag nånsin fått i mitt relativt mediokra idrottsliv.
Mina lagkamrater i Kappelshamns fotbollslag röstade fram mig till Årets spelare i laget!
Konkurrensen i mitt prissamling, som för övrigt ligger nedpackad nånstans i en flyttlåda, är förvisso inte mördande.
Där ligger en guldmedalj från Kvartersligan (mitt lag hette Sophögarna och jag fick vara med i egenskap av initiativtagare och son till lagledaren), ett eller annat guld från dåvarande Domus Cup och några övriga spridda fotbollsknappnålar.
Sambon var också imponerad, om än på ett aningen mer sansat sätt. Första reaktionen var faktiskt över själva priset som är ganska stort även rent bokstavligt.
- Och var hade du tänkt att ställa den där, undrade hon inte särskilt försynt.
Tja, antingen ska jag ha den som kylarprydnad på nittifyrfemman, eller så ska jag limma fast den på ytterdörren.
Ödmjukhet är mitt andranamn.
Jag noterade förresten att Den Andra Tidningen i lördags insinuerade att vi i Kappelshamn hade lagt vår lagfest samma dag som den stora fotbollsgalan i nån form av protest mot förbundet.
Ja herregud.
Som om någon skulle resa sig på den stora banketten, se sig omkring och undra: "Varför är inte Kappelshamn här? De kom ändå på nionde plats i division 5, de borde verkligen vara med".
Jag tycker att förbundet skulle kollat upp när vi tänkte ha vår fest och lagt sin gala en annan dag.
Jag tänkte göra en lista på de som tjatat mest om att få komma med på en av mina listor. Men det hade i så fall blivit Patrik Westerlund från fotbollslaget på plats ett till fem, och det är kanske lite enformigt.
Därför blir veckans lista nåt helt annat.
Fem saker jag skulle köpt i morgon om jag hade lika mycket pengar som en norsk uppfinnare.
1) Ny bil. Jag är trött på att åka omkring i rishögar.
2) Biljetter till ett varmt ställe med all inclusive-boende.
3) Ny soffa. Jag hatar vår soffa. Den är ful och brun och nedsutten och indränkt i välling och annat trevligt som små barn tenderar att lämna efter sig.
4) Ny säng. Eller åtminstone en ny bäddmadrass. Men finns det någon på riktigt som har råd med en sån där rutig från tv-reklamen?
5) Ett nytt hus. Eller en snickare som kunde bygga klart det jag bor i.