70-åring på pjazzan på Gozo
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För femtio år sen tänkte jag förmodligen aldrig på mig själv som blivande sjuttioåring. Det fanns en drös sjuttioåringar i min närhet på den tiden. Morfar var väl någonting åt det hållet kan jag tänka. Nästan döv, tämligen orörlig men en jäkel på att spela dragspel. Men mormor och farfar var redan döda.
Så inte kunde jag tänka på en tid som egentligen inte existerade. Först skulle jag ju fylla trettio och det var gammalt redan det. Ungefär där, vid trettio, gick det någon slags gräns mellan ungdom och den annalkande döden. Men sjuttio?
Nej!
Sitter i skuggan under några parasoll på det lilla marknadstorget Pjazza Indipendenza i Victoria på ön Gozo på Malta. Jag har beställt in en stor öl och jag har stängt av hörapparaten för att störas mindre av ljudet från de accelererande bilarna i backen upp mot torget och det spruckna gitarrklinket och den alkoholskrovliga rösten från torgets aldrig pausande trubadur.
En bit bakom min rygg förklarar en klädförsäljare högljutt för en äldre dam, att hon "blir den sexigaste kvinnan i världen" i de jeans han just försöker kränga på henne utanpå hennes gamla jeans.
Lapphustrun har tagit en kortare promenad. För att titta i affärer antar jag. Hon är oerhört lättad över att dagens bilutflykt på vänster sida av vägen äntligen är över. Hon hatar att åka bil med andra, i synnerhet på fel sida.
Bakom min rygg ett monument över de nära två hundra män och några kvinnor från Gozo som stupade under andra världskriget. Några så långt hemifrån som Formosa.
Just här och nu, denna soliga dag på en liten ö långt borta, fredagen den 1 maj, sitter jag och fyller sjuttio år.
Tänka sig.
Första natten tillbringade vi i Maltas huvudstad Valetta på huvudön. Men resplanen hemifrån handlade mycket om Gozo, en 18 kilometer lång ö (Burgsvik till norra delen av Havdhem) och 8 kilometer bred (Slite till Othem). Vi hade planerat stanna här under större delen av vistelsen, men redan efter två dagar har vi sett praktiskt taget allt, större är inte ön. Så kanske åker vi tillbaka till Valetta redan i morgon. Där, på huvudön, åker vi enbart buss och då slipper hustrun bilåkandet på fel sida.
Det blir lugnare så. Mycket lugnare.
Jag köper lokaltidningen The Malta Independent (i en reparationsverkstad för cyklar och mopeder!) och får genast syn på en oroande artikel om bin. Europas biodlare har högst tio år på sig, sen är det slut. I fjol dog trettio procent av Europas 13,6 miljoner bisamhällen. Bisjukdomen varroa och nya jordbruksmetoder är orsaken och EU lär helt strunta i oss biodlare, säger en intervjuad biodlare i Frankrike.
Så nu är jag i valet och kvalet. Ska jag våga utöka min egen biodling, eller ska jag nöja mig med den enda kupan jag har?
Är man på Malta måste man självklart fråga om Kevin Borg, Idol-vinnaren. Han är ju från Malta, men har nu blivit ett stort namn i Sverige.
Här tycks dock ingen känna honom. Folk ser bara bekymrat undrande ut när vi frågar. Däremot vet man mycket väl att Malta alltid förlorar mot Sverige i fotboll, så kanske ser de Kevins seger i svenska Idol som någon slags revansch. De blir i alla fall glatt överraskade när vi berättar om honom.
I förra krönikan bad jag om rapporter hemifrån nu när jag är ute och reser för att fylla år. Men jag har bara fått en. Det är Allan Lingström i Visby som skriver och meddelar:
Vägverket propagerar för sänkt hastighet till 80 istället för 90 på de gotländska vägarna. Endast 48 sekunder tidsförlust per mil blir det. Allan: Grattis i så fall alla på Storsudret, för då bör ju ni få hastigheten höjd till 80!
Turistföreningen vill att turistbussarna ska ha förtur på Fåröfärjan. Allan: Låt alla få förtur, då blir alla glada!
Dessutom skriver han och berättar om sina problem med upphängningsöglan på ett badlakan. I den öglan fastnar ofta hans vänstra stortå när han torkar sig, med följd att han trasslar in sig och faller omkull.
Tack för rapporten, Allan!
Trubaduren har fått sällskap av en kvinna, kanske hans fru. Han sjunger och sjunger - just nu Yellow Submarine - och hela tiden har han en cigarrettfimp i munnen. Han och kvinnan satt där hela eftermiddagen i går också, men aldrig har jag sett någon lägga pengar i gitarrfodralet vid hans fötter.
Klädförsäljaren är nöjd. Kvinnan köper jeansen och nu blir hon "den sexigaste kvinnan i världen". Hennes man kommer förmodligen att bli överlycklig. Eller tvärtom.
Själv funderar jag på hur jag ska utnyttja mina återstående 7 300 dagar fram till min 90-årsdag, då jag har för avsikt att lugnt och fridfullt avlida.
Beställer under tiden in ytterligare en öl.