Aina: Bilen är vit under den röda lacken
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så kan man sammanfatta den debatt som blossat upp om feminism och genusfrågor efter mina senaste krönikor.
Där har jag, delvis på egen hand, lyckats bli allmän måltavla eftersom jag som man dristat mig till att peta i det jordgetingbo där genusmänniskorna bor. Det är roligt, tycker jag, eftersom jag tycker som de flesta andra - det ska vara lika lön för lika arbete, samma möjligheter oavsett kön eller ursprung och att det är åt helvete att kvinnor blir våldtagna och slagna av män.
Däremot är det svårt att debattera med Jenny Thomasson, som skrev en hel krönika till mig i GT i lördags. I vanlig ordning skjuter hon från höften och jag tillskrivs en del åsikter jag inte har, och att jag sagt saker jag inte sagt.
Men: Jag ogillar att män skuldbeläggs som grupp. Oftast görs detta av de jag kallar genusmänniskor. De är alltid feminister men - feminister är tack och lov inte alltid genusmänniskor.
Genusmänniskorna är feminismens talibaner, dess hardcore-extremister. Såna som säger att "män är djur" (Ireen von Wachenfeldt, före detta ordförande i Roks, "Dokument Inifrån" maj 2005). Såna som använder sina barn för att manifestera sina egna politiska åsikter, för sina egna syften.
I min värld är det inte mycket som skiljer dem från så kallade "idrottspappor", som pushar sina söner mot framgång för att kompensera sin egen misslyckade idrottskarriär.
Och där är vi överens, Jenny Thomasson och jag. Där har genusdebatten kört i diket.
Sen är det naturligtvis väldigt synd om Jenny Thomasson som lever i "ständig rädsla" och i "ständigt förtryck" och att hon därför tvingas klumpa ihop alla män eftersom hon inte kan veta vem som är en våldtäktsman.
Nu är jag, som hon noga påpekar, inte kvinna och kan alltså inte känna som kvinnor gör. Men jag måste ändå undra om den bild Jenny Thomasson målar upp är den som gäller. Är kvinnor i Sverige, generellt, alltid rädda och förtryckta? Tänker hon alltså uppfostra sina döttrar att vara rädda för män, att vi är farliga?
Oavsett vilket tycker jag det är lika orättvist, onyanserat och fördomsfullt att se en våldtäktsman i varje man som att tro att alla från Afrika har hiv, eller att alla muslimer har bombväst under burkan.
Jenny Thomasson är inte en företrädare för alla kvinnor i Sverige och världen. Hon, liksom jag, skriver från sina erfarenheter och det är därför jag tycker synd om henne, att hon känner som hon gör, och lever i denna ständiga rädsla för män.
Jag borde vara mer rädd för män än hon, eftersom sannolikheten att jag skulle bli misshandlad på väg genom parken av en annan man är mycket större än att hon skulle bli det.
Men annars står vi egentligen inte särskilt långt ifrån varandra. Jag vill också ha ett jämställt samhälle. Men jag gör mitt på mitt sätt, genom mitt arbete och genom att vara en bra sambo och pappa.
Däremot har jag ingen lust att stå på barrikaderna. Om det i vissas ögon gör mig till fiende må det vara hänt.
Och nu sätter jag punkt för den här debatten, för den här gången.
Jag har skrivit en del puttinuttigt om mina små prinsessor därhemma.
Nu ska jag istället berätta hur snabbt ett tjej kan förvandlas från prinsessa till... något annat.
Det tar 30 sekunder. Det vill säga exakt den tid det tar för en fyraåring att rista in en glad gubbe med extra tillbehör i framdörren på en Volvo.
Rista in med en sten.
- Mamma, är bilen vit under, undrade fyraåringen.
Ja. Nittifyrfemman är vit under den röda lacken. Jag visste inte det förut, men nu är det uppenbart för alla att se.
Men det är kreativt, får jag erkänna.
Jag ser ut som en ligist för tillfället.
36 år gammal börjar tydligen reflexer och avståndsbedömning bli lite halvdana. Annars kan jag inte förklara hur jag kunde undgå att se 100 kilo Daniel "Super Mac" Boman komma i full karriär från vänster.
Ett ögonbryn och åtta stygn senare sitter jag nu med bultande huvud och en whisky (en centiliter per stygn) och funderar på hur jag ska kunna sova.
Men - om man krockar med en kille som kallas "Super Mac" får man skylla sig själv.
Enda trösten i bedrövelsen är att jag varit så mycket på sjukan senaste året att jag har frikort. Doktor Johanna sydde ihop mig ytterst proffsigt alldeles gratis.
Skatteåterbäring, kallas det också.
Veckans lista. Saker på min kropp som fått sys ihop. Jag har en bit kvar till Börje Salming.
1) Höger axel. 30 stygn.
2) Borttagen blindtarm. Tolv stygn.
3) Höft. Tio stygn.
4) Vänster ögonbryn. Åtta stygn.
5) Höger ögonbryn och bakhuvudet. Tre stygn vardera.
6) Underläpp och haka. Två stygn vardera.