Alla är glada och lyckliga i svampskogen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är höst. När det är höst bör alla familjer bege sig ut i skog och mark för att skörda de frukter som naturen oss ger. Dessa skördestunder är även ett perfekt tillfälle för familjerna att umgås tillsammans, omgivna av moder jord. Känna gemenskap. Glädje och harmoni.
Jag gillar inte svamp och svamp var just vad vi sökte, denna dag, som jag ska förtälja för eder om.
När man ska ut i skog och mark behöver man har mycket kläder på sig. Två och ett halvt- åringen vägrar att klä på sig. Far blir irriterad. Mor blir sur. Barnet skriker. Bebisen, som fått ligga på rygg på golvet under tiden, blir rastlös och börjar vråla medan resten av familjen ägnar sig åt grälandets konst. Slutligen enas de tre om en kompromiss. Snabbt packas barnen ner i sina vagnar. 2,5åringen vägrar att sätta på sig blöja.
På vägen mot skogen fortsätter föräldrarna sin lilla diskussion om föräldraskap medan 2,5åringen babblar fritt i vagnen och bebisen slocknar som en stock. När familjen närmar sig skogen infinner sig den stora friden. Alla blir glada och harmoniska. Familjen parkerar vagnarna på stigen och beger sig in i snåren på jakt efter det gula guldet som gömmer sig under mossan. Efter en halvmeter skriker tvååringen att hon inte kan gå själv och att någon måste bära henne. Föräldrarna ropar bara över axeln, så uppmuntrande de kan att "visst kan du gå själv, du kan ju nästan allting nu när du har blivit så stor" och stövlar vidare. Tävlingen om vem som ska hitta den första kantarellen har börjat. När de sedan vänder sig om ser de sitt lilla barn, intrasslad i ormbunkar och fallna tallgrenar, gråtandes. Mor får skynda tillbaka och rädda sitt barn i nöd. Far försvinner in i snåren. Då och då kan mor höra hans glada utrop när han sprungit på något gott att steka till fläskfilén.
Mor tröstar sitt gråtande barn och placerar henne vid ett blåbärssnår. Där blir hon upptagen en stund.
Mor och far återförenas och vandrar en stund tillsammans. Mor andas in den klara luften och känner att hon älskar skogen. Lyriskt börjar hon tala om de "vackra löven som faller" och länge står hon och beundrar en vacker rönn. Hon blir avbruten när far knuffar undan henne. Mor har trampat på ett gäng kantareller. De letar vidare och mor blir bara mer och mer deprimerad.
- Jag ser inte svampen!
- Kom här. Jag hittade just en här under mossan, du kan få se på den en stund innan jag plockar den. Så du får in den rätta letarblicken, erbjuder sig far nobelt.
Mor ställer sig och stirrar på den halvt dolda svampen en stund innan hon gör ett nytt försök.
Då hörs ett avlägset läte. " Pappa! Mamma! Jag behöver bajsa ". Mor och far skyndar till undsättning. De hjälps åt att krångla av barnet de fodrade jeansen, strumporna och stövlarna, krångla på en blöja, invänta en tarmtömning som aldrig kommer och sedan krångla på allting igen och nu är alla klädesplagg dessutom berikade med ett gäng barr och småstenar också.
Barnet placeras återigen i sitt blåbärssnår och kantarelljakten fortsätter. Mor försöker verkligen.
Hon hoppar över stock och sten. Lyfter på mossa. Lyfter på stenar. Lyfter på löv och en och annan snigel. Men ingen svamp finner hon.
- Jag vill också plocka svamp! Jag vill också känna mig duktig och som ett med naturen, utbrister hon slutligen gråtfärdigt.
Då erbjuder far henne att plocka de svampar som han hittar. Snart har de utvecklat en effektiv strategi där far finner svamparna och där mor sedan lyfter upp dem ur sin mull. Alla är glada och lyckliga och i harmoni med sig själva där de står, omgivna av Moder Jord.
Så ropar två och ett halvt åringen att hon har fått ett blad i sin mun. Sen sätter hon i halsen. Bebisen vaknar och samtliga familjemedlemmar blir bitna av mygg och en och annan rödmyra. En härlig dag i naturen börjar gå mot sitt slut och två dagar senare kommer blåbären ut i blöjan i en hård klump.
Veckans kvinna är Gotlands första kvinnliga sotare, Hanna Hörnsten!