Alla barn borde få ha en tant Emmy
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När köpet blev klart och folk kom med gratulationer så kom de även med frågan - hur ska det se ut?
Vilken stil ska ni ha på det? Och denna fråga har plågat mig hela denna långa stränga vinter. Stil? Vaddå stil? Efter lite forskande insåg jag att det finns väldigt många stilar att välja mellan.
Här på ön är Ikeastilen ganska genomgående, blandat med en och annan möbel från den lite dyrare möbelkedjan på Skarphäll.
Men vissa sticker ur. Det finns Lantlig stil. New England stil. Populära stilen med skåpluckor i knalliga färger. Romantisk stil. Chubby cick-stilen, med sina rosenmönster. Och jag tycker att allting är lika fint. Jag har helt enkelt ingen stil!
När jag var liten, så hade jag en allra bästa vän. Tant Emmy hette hon och bodde i en av granngårdarna till gården där jag själv växte upp, långt ute på Näsudden. Det var åkrar mellan våra hus och om våren och sommaren genade jag helt enkelt över dessa, precis som min pappa och hans bröder gjort förr i tiden, när de var små och behövde tanka på lite värme inne hos granntanten. Tant Emmy, hon var precis sådär som en riktig tant ska vara. Hon var kort och rund och mjuk, hade vågigt grått hår och glasögon med ganska tjocka bågar så där som tanter ofta har. När jag blundar kan jag precis se henne framför sig, minnas hennes röst och doften som fanns i hennes hus. Det var alltid varmt hos Tant Emmy. Varmt och lugnt och tryggt. Jag var ett pyssligt barn och tant Emmy var en pysslig tant, så vi pysslade mycket. Satt vid köksbordet och lekte med de fina gamla sakerna som hon plockade fram åt mig.
Vi tyckte mycket om djur båda två och dagens högtid var när det blev dags att gå ut att mata hönsen och se om det kommit några ägg. Ibland fanns det kycklingar som man fick hålla i. Vi sjöng mycket, Tant Emmy och jag. Troligen är hon kvinnan bakom de psalmer som jag faktiskt kan än idag, men även fina små sånger från svunnen tid.
Ibland såg vi på Lilla huset på prärien också.
Man kan nog säga att jag själv hade lite av en drömbarndom. En Astrid Lindgren-barndom. Snälla föräldrar, ett syskon i nära ålder, en hel gård med massa mark att leka på, djur och natur rakt utanför dörren, stora bullriga släkter och massor med barn att leka med. Och så världens bästa granntant.
Dit man kunde gå när köket där hemma var överfyllt av svettiga karlar som var mitt i höskörden.
Där man kunde sova över när mamma och pappa skulle på dans. Dit man kunde gå när lillbrorsan retades och man behövde lite frid.
Ja, såhär i efterhand kan jag se att Tant Emmy har en stor del i det där rosa skimret som jag idag omgärdar minnet av min barndom. Alla barn borde få ha en sån tant.
Och när jag tänker tillbaka på allt det där lyckliga och lätta som var min barndom, så slår det mig att skulle jag någonsin anamma någon stil och göra den till min, så skulle det vara Tantemmystilen.
Ett sådan hem, som hennes var, ett sådant hem vill jag också ha. Virkade dukar. En aluminiumpall med två trappsteg. Pelargoner och hibiskusar. Ett gammalt vitrinskåp fyllt med fina prydnadssaker.
Gröna tapeter i gästrummet. Broderade bonader med ord från gamla visor eller med orden "det gläder mitt hjärta och stärker mitt sinn var gång en kär vän tittar in".
En gammal servis med lite stött guldkant. Psalmboken stående i bokhyllan. Ett hem fyllt med gamla vackra saker, som nödvändigt vis inte måste matcha till varje pris, utan istället bär fina minnen med sig.
Tiden gick och både jag och Tant Emmy lämnade Näsudden strax innan jag blev tonåring. Några år senare gick hon bort.
En liten flicka i porslin, sittande med en sångbok, glatt sjungande, har vi kvar efter henne. Den ska stå på hedersplatsen i vitrinskåpet såklart.