Bilar har alltid varit ett måste i mitt vuxna liv. När jag var yngre var det inte så viktigt hur de såg ut. Bara de startade.
Men med åldern har kraven ökat.
De senaste nio åren har Saab varit bilen i mitt liv.
Därför är det med viss sorg jag följer utvecklingen i Trollhättan.
Saab sjunger på sista versen. Det är möjligt att den någon gång kommer ut som en kinesisk variant. Och den blir säkert i så fall bra den också.
Men det är ju den gamla svenska trygga Saab med all sin körsäkerhet som jag är ute efter.
Just nu har jag en Saab av den så kallade sportmodellen av 2006 års modell. Den har snart gått 10 000 mil, har skavanker lite här och där i plåten efter att ha stått parkerad på trånga parkeringsplatser.
Normalt sett skulle den ha uppgraderats till något nytt och något bättre.
Men andrahandsvärdet på en fem år gammal Saab lär väl inte vara så högt längre.
Så jag inser mer och mer att det blir en bil som jag får köra tills den tackar för sig själv.
Jag minns alla bilar vi har haft i familjen. En del lite mer än andra. Som Austin Maxin som var vår fösta bil. Den var brittisk och den var röd. Jag köpte den av en arbetskamrat för 8 000 kronor. Vi hade den när vi åkte på bröllopsresa till södra Frankrike, och vi hann inte ens komma dit vi skulle förrän kopplingen gick sönder. Det kostade motsvarande 3 000 kronor att laga den, vilket var väldigt mycket pengar 1979. Bilen höll inte ens ett år.
Bil två blev en kanariegul Toyota Corolla. Den hade förmodligen gått än i dag om inte familjen hade vuxit.
Så det fick bli en Volvo 245:a istället. En grön, som vi köpte av en skum typ i Segeltorp, söder om Stockholm. Men den gick bra.
Vår fjärde bil blev en Mazda. Kommer inte ihåg vad modellen hette. Men den var ganska stor. Och automatväxlad.
Sedan blev vi med Fåååård. Ni vet en sådan där Fort Taunus som Ronny och Ragge hade lite senare i sin tv-serie. Det jag minns bäst av den var att den var den mest trögstyrda bil jag någonsin har haft. Det var ett träningspass varje gång man skulle svänga.
Men vi gillade Ford i familjen och köpte sedan två på raken. Först en Sierra. Sedan en Mondeo. Mondeon köpte vi i slutet av 90-talet och skrotade först i somras. Då hade den varit andrabil i familjen ganska många år. Och på slutet gick den bara på sommaren. Ändå var det ett litet sorgearbete när vi lämnade in den till skroten för 800 kronor. Vi hade haft den i 20 000 mil och den hade gått fantastiskt bra. Men rosten tog den. Ett djävulskap för bilar som mest rullat på fastlandet.
Eftersom vi har bott på platser på landsbygden där vi har behövt två bilar har vi också haft en Fiat 127, liten men funktionsduglig, en gammal vit Saab som var prickig och såg ut som Pippi Långstrumps häst, en Lancia Bianca (när det var fuktigt ute kunde den stanna precis var som helst, men den startade lika snabbt igen). Och just nu har vi en helt ny liten söt fransk andrabil, som är precis så miljövänlig som man vill att bilarna ska vara i dag.
Trevlig helg, nu tuffar jag vidare med min Saab ett tag till!