För några veckor sedan talade en gotländsk man ut på sportsidorna i denna tidning. Jag kan inte hitta artikeln på nätet och jag minns för allt i världen inte vad han hette eller ens vilken klubb han tillhörde. Jag minns bara att hans budskap var att idrottsklubbarna tvingades bete sig som kärringar med allt ansvar som hela tiden lades på deras axlar. Han var så upprörd och hävdade att allt det där ansvaret som klubbarna tvingades till tog fokus från idrotten och sporten i sig.
Så här några dagar efter Patrik Sjöbergs modiga berättelse om de sexuella övergreppen han utsattes för i barndomen, inom idrotten (och hemma) är det den där artikeln som ekar på ett otrevligt sätt i mitt huvud. Idrottsklubbar har ansvar.
Tränare och ledare är förebilder för barnen och ungdomar som de har hand om och när man är en förebild så har man även ett ansvar.
Just i Patrik Sjöbergs fall struntade nog många av de övriga vuxna omkring honom i det. De tog inte sitt ansvar. De var inte kärringar. De blundade. Ja, jag vet såklart ingenting, men jag gissar. Jag gissar att det blundades en hel del kring den upphöjde tränaren och hans stjärnelev. Och även om det verkligen var så som de säger, att de verkligen inte misstänkte någonting, så har de ändå gjort fel.
För då har de inte varit uppmärksamma nog. Vad gäller barn och ungdomar så är alla vuxna i barnets närhet skyldiga att hålla koll. Att vara uppmärksamma och att reagera om vi får minsta vink om att någonting inte står rätt till.
Liksom alla vi som har att göra med barn är skyldiga att göra vad vi kan för att ungarna ska bli bra människor. Vara förebilder.
Kärringar och kärringar förresten. Det Patrik Sjöberg nu har gjort kan vara något av det manligaste jag någonsin sett. När en stor, stark machokille med lite skandalbakgrund träder fram och berättar hur han blivit utsatt för sexuella övergrepp i sin barndom...ja...Det är helt enkelt så ovanligt och så fantastiskt modigt och starkt gjort.
Patrik Sjöberg har verkligen tagit sitt ansvar. Varit en förebild. Vill man kalla det för kärringfasoner får man gärna göra det. Alla inom idrotten borde vara lite mer som kärringar i sådana fall.
"Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?". Den här våren är jag mer än någonsin beredd att hålla med Karin Boye i den där första, kända raden i dikten.
Jag verkligen känner med knopparna. Snön låg kvar så länge att när den sedan försvann kändes det som att naturen var alldeles stressad och bara panikkrystade fram allt det gröna för att komma i balans.
Alla vi som fött barn vet att de snabba förlossningarna även kan tillhöra de mest smärtsamma. När man inte hinner hålla tillbaka krystvärkarna.
Då kan man hitta på och spricka hela vägen runt. Jaja, jag vet att det kanske inte är jättemysigt att sitta och tänka på förlossningar såhär på lördagsmorgonen, men förlossningar är just vad jag har gått runt och tänkt på de senaste veckorna. Hela våren är som en enda lång förlossning.
Allting går så fort nu. Allting bara rasar på. Vintern rasat ut och här står man nu och känner att man inte riktigt hänger med.
Snart är sommaren här. Några veckor av olidlig värme, turister som tar över hela ön, sommarjobb och barn som skrattar i poolen. Redan i slutet av juli börjar människor deppa ihop.
Men ikväll tänker vi inte på det. Ikväll samlar vi nära och kära, grillar lite och skålar för våren. Vi kryper lite närmare varandra och tänker inte på mörkret nu.