Under våren fick jag en liten undersökning skickad till mig på mailen. Den visade vad ett gäng gymnasiala treor uttryckt när de getts chansen att tycka till om Gotlands tidningar. Detta var mycket intressant. Det mest intressanta var självklart det som sades om mig. Jag nämndes på två ställen i den redovisade undersökningen, varav det första tillfället var kort och koncist: "Läser Jenny och sporten", stod det. Jag kände mig stolt. Fördomsfullt tänkte jag direkt att det var en kille. En liten gymnasiekille som spräcklig röst och tre hårstrån på bröstet som läste sportbilagan på måndagen och så mig på lördagen. Så fint. Vilken gullig, gullig kille!
Ivrigt läste jag vidare i undersökningen, sökande efter mitt eget namn. Kidsen verkade tycka tidningen var helt okej, men önskade ändå mer riktat åt sig själva. Ungdomssidor var fjantigt tyckte de, men kanske nöjessidor? Så till slut kom det. Mitt namn nämndes ytterligare en gång. Jag har memorerat meningen:
"Yngre krönikör önskas. Jenny Persson är 26 år och småbarnsmamma och representerar inte oss längre".
VA?!! Blodet stelnade i mina ådror! De små rynkorna under mina ögon slätades ut i pur förskräckelse. Chocken var ett faktum. Jag blev så förvånad och förtvivlad att 30-årskrisen rusade förbi direkt och istället lämnade mig i en mycket för tidig 40-årskris.
Jag fick bearbeta det här några dagar faktiskt. Under några försommardagar hatade jag intensivt ungdomar som grupp. De små svinen, som försatt mig i en ålderkris redan vid 26 års ålder. Länge gick jag sedan och filade på en försvarskrönika, där jag skulle rabbla upp bevis på hur ung jag ännu är. Jag får till exempel ännu visa legitimation när jag köper snus. Jag är ännu vaken till minst ett på nätterna och sover helst till tio. Jag är så jävla ung, fattar ni inte det?!!
Med tiden lade sig ändå ångesten lite. Jag försökte komma till ro. Finna harmoni i min ålder(dom). Och en helg när jag bodde ute hos min mamma, så hittade jag mina gamla videos från tonåren. Min mamma var helt galen med filmkameran när vi var i den åldern. Sprang på precis alla våra viktiga tillfällen och filmade. Ofta var hon den enda föräldern där och jag är så glad för det så här tio år senare. För när jag satt och såg de där filmerna så insåg jag två saker. Dels att tiden verkligen har gått. Det är tio år sedan jag var sexton år. Men jag insåg även att hon som var jag då, för tio år sedan, hon är ännu jag. Jag minns precis hur hon tänkte och resonerade. Vad som var pinsamt, roligt och bara hemskt i hennes värld. Och jag inbillar mig att det är så för alla. Alla kan nog minnas sitt 16-åriga jag om de bara tänker efter lite. Och även fast min 16-årstid utspelade sig för tio år sedan och saker självklart har hänt sedan dess, så har jag i alla fall varit sexton en gång.
Jag minns hur skör man var. Man kunde gå sönder för minsta lilla. Samtidigt var man modigare då, tog ingen skit och tyckte att orättvisor var det värsta som fanns. Man kunde gråta en vecka i sträck om hjärtat gjorde ont. Sedan reste man sig och gick vidare. Det var alltid antingen eller. Svart eller vitt. Rätt eller fel. Dum eller snäll. Snygg eller ful. Roligt eller tråkigt.
Men det är klart att jag fattar att det inte är samma sak att läsa en 26-åring som minns sin ungdom än som att läsa en 20-åring som är mitt i ungdomen. Jag fattar det eftersom jag minns hur det är att vara 16 år och ha en 39-årig farbror vid namn Magnus Ihreskog som närmaste representant i tidningen. Nu är morsorna och farsorna min grupp. Men jag står alltid på er sida i alla fall, ungar.