Vi stegade nervöst in i den stora affären, min kompis och jag. Jag visste redan innan att hon tänkte snatta och det pirrade lite i magen. Själv vågade jag inte. Inte just den dagen och inte i den typen av affär.
Vi höll oss på avstånd ifrån varandra och när hon tagit det hon skulle ha vandrade vi ”diskret” ut. Fortsatte in på Apoteket, fnittrande nu. Adrenalinet rusade. Vi var 16 år.
Utanför Apoteket kom två civilklädda män i 35-årsåldern fram till oss. De legitimerade sig och bad oss diskret att följa med. Och vi tvingades gå genom lilla gallerian, som i det ögonblicket kändes evighetslång, åtföljda av två vakter. Alla såg! Alla förstod!
De tog oss till ett litet rum i butiken där snattandet ägt rum. Min kompis tog direkt fram det hon hade tagit och bedyrade att jag var oskyldig. Jag visade upp vad jag hade i min väska och de trodde mig. Tydligen hade de följt efter oss i affären och helt tydligt sett min kompis stjäla. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag hållit fingrarna i styr den dagen.
I säkert över en timme fick vi sitta i det lilla rummet med de två vakterna. De såg oss, såg våra livrädda blickar och hörde att vi faktiskt hade hjärnor att tänka med. De avfärdade oss inte som två snattande kids utan tog oss på allvar och lyssnade verkligen. Vi pratade mycket om snattande. Vi berättade om varför man gör det, var det var lättast och de lyssnade. Stämningen var fin på något sätt. Det var inte varje dag som man som sextonåring bemöttes med respekt och togs på allvar av 35-åringa män.
Självklart blev det uppföljning på min kompis. Jag följde med hem till hennes föräldrar minns jag och det var skitjobbigt. Min egen mamma fick aldrig veta någonting.
Jag snattade en del i den där åldern. För kickens skull, men även för att det var så himla lätt och för att pengar inte direkt var något man hade i överflöd. De flesta affärer hade icke larmade kläder hängande i sina affärer. Bara att ta in i provrummet och ta med sig hem. Men efter den där gången med vakterna vågade jag aldrig mer.
Tio år senare var det dags igen att bli oskyldigt anklagad. Hela familjen var och handlade i den stora mataffären. Barnen var mindre och tilldelades en leksak från affärens utbud att pyssla med under vår timslånga kvällsshopping i affären. Framme vid kassan ställde vi undan den och sedan blev det avstämning när vi skulle betala via självbetjäningen.
En ur personalen stämde av, vi betalade och satte oss sedan för att kvällsfika i fiket bredvid kassan. Då kom en mycket arg man ur personalen fram och skällde ut oss efter noter. Anklagade oss för att ha tänkt stjäla leksaken vi ställt undan. Var mycket högljudd.
Barnen blev rädda. Alla stirrade. Det delades ut hot och svordomar innan vi fick lämna butiken där allting hade skett inför öppen ridå, av en vanlig anställd och inför våra barn som blivit rädda och ledsna.
Visst kan jag såhär i efterhand förstå att det hela såg misstänkt ut. Men det spelar ingen roll. Alla människor är värda att bemötas med respekt, oavsett. Man vet att man gör fel när man snattar och man gör det av destruktiva och/eller sorgliga skäl. Att bemötas med respekt i en sådan situation förminskar inte stundens allvar, snarare blir samvetet än mer tyngt.
Att jag lyckats ”åka fast” två gånger när jag varit totalt oskyldig och kommit undan flertalet gånger då jag faktiskt varit skyldig får ses som ren tur från min sida.
Jag hoppas att mina ungar inte kommer att söka kickar via snatteri när de blir tonåringar, men om de gör det så hoppas jag att de åker fast och att den vuxna person som hanterar dem då gör det med auktoritet OCH respekt.