Allt gick väl till första rondellen...
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så var det dags igen. På hemvägen började en varningslampa lysa ilsket rött. Den slocknade efter en stund och jag blåste faran över. Sedan lyste den lite från och till under några dagar. "Kolen", sa Pettson på verkstaden. "Försök att klara dig fram till bilen ska servas. Jag har smockfullt med jobb". Jag har en tid bokad den åttonde juni. Men så länge ville fanskapet inte vara med.
Under ett anfall av plötslig arbetslust fick jag för mig att handla virke till en altan framför huset. Tryckimpregnerat är tungt så det gällde att flirta lite med Träsnidarn i Sylfaste som äger en rejäl släpkärra. Till min förvåning var han beredd att följa med. Det är annars sällan han kan slita sig från sin älskarinna. En motorcykel med fransar. Gulligt eller macho?
Vem brydde sig om att den lilla lampan sken som stjärnan över Betlehem. Dessutom var det svibel i kopplingsdosan till släpvagnen. Körriktningsvisaren fungerade till vänster men inte till höger. Försökte man blinka till höger så blinkade det till vänster, både på blinkers och bromsljus. Bagateller. Här skulle hämtas bräder. Tjo faderittan!
Det gick som smort till stan. Men på Allégatan var det stopp. Bilen tvärdog. Jag lyckades rulla över till en parkeringsficka på andra sidan gatan. Där stod man med en död bil, en lånad släpvagn och Träsnidaren som redan börjat längta hem till sin mc. Vad att göra? Mobil fram och ringa till sonen Janne som, tillsammans med hustru Sara och sonen Vincent, semestrar hos Birgit och Leif på Follingboväg.
Janne insåg allvaret och kom snabbt till undsättning. Men med Sara vid ratten. Det visade sig att han tillbringat natten i glada vänners lag och därför ansåg sig mindre lämpad att köra. Och Sara måste raskt hem igen till Vincent som med jämna mellanrum kräver skaffning i form av bröstdroppar. Det föll alltså på min lott att ratta parets fyrhjulsdrivna bensinslukande monster av märket Mitsubishi Pajero. Åbäket är dessutom automatväxlat. Premiär för mig.
Jag fick en snabblektion som gick ut på att bilen är konstruerad för enbenta. Höger fot ska klara både broms och gas. Allt gick väl till första rondellen. En mobilsnackande kvinna trängde sig före, varför jag tvingades att bromsa. Automatiskt tryckte jag ner "kopplingen", med vänster fot. Foten man inte ska använda. Bilen tvärstannade. Sedan var det lugnt, förutom att en säkring gick när vi försökte koppla in släpvagnen.
Allt detta hände en fredag eftermiddag. Säg den verkstad som har tid då. Jag ringde hem till Agne på Pettsons bilservice. Sånt gör man bara i yttersta nödfall, jag menar stör folk på fritiden. Död bil. Allégatan. Hjälp! "Kom på måndag morgon,", sa han. Tack Agne!