Allt jag begär är att saker ska fungera
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Såna som kan snickra och laga bilar och fixa allehanda ting sådär lätt och enkelt som de gör på tv.
Jag tittar på mina händer, och de ser helt normala ut, om än kanske något mindre än genomsnittet. Tummarna sitter där de ska.
Men så tar jag tag i en hammare eller en skiftnyckel och då är det som om tumuslingarna plötsligt flyttat sig några centimeter inåt i handflatan.
Det är sällan något praktiskt jag tar mig för blir skitbra. Oftare halvbra, eller inte bra alls.
Och det är rätt frustrerande när vi håller på att renovera ett hus. Det har blivit några omtagningar, om man säger så.
Jag har en svåger som är den mest händiga person jag nånsin träffat, och han brukar säga att det bara handlar om självförtroende. Eftersom jag inte vågar plocka sönder familjevolvon så kan jag heller inte laga den.
Jo tjena.
Om jag plockade sönder bilen skulle han få sätta ihop den igen.
Dessutom, lätt för honom att säga att det handlar om självförtroende, han som bygger världens finaste hus med ena handen och byter växellåda med den andra.
Men till viss del har han säkert rätt ändå. Han brukar tyvärr ha det ibland.
Men jag tror att det i mitt fall handlar om en kombination av bristande självförtroende och ointresse. Jag är helt enkelt inte intresserad av att byta växellådor. Jag vill inte ens veta hur en växellåda ser ut, eller vad den har för färg.
Jag är faktiskt beredd att betala bara för att slippa få veta.
Det är tur för bilverkstäder och byggfirmor att det finns såna som jag.
Eftersom detta nu är som det är har jag bara ett enda enkelt krav på de ting jag äger - de ska fungera.
Jag tycker inte det är att begära för mycket.
Men tydligen är det ändå så. Nu har själva punkten på datortangentbordet slutat fungera. Fattar ni hur irriterande det är att tvingas hitta en punkt nånstans i datorn, köra control-c och sen control-v hela tiden? Jag måste begära mer betalt för de här krönikorna om det ska fortsätta så här.
Men en sak är ändå säker. Jag kommer inte att laga detta själv.
I dagarna damp det ned ett brev från kommunen i vår låda. Nu är det dags för oss att dras ned i sopträsket där större delen av Gotland redan befinner sig.
Det finns ett fundamentalt fel i det här systemet, även om tanken säkert är god.
Det lönar sig nämligen inte för vanligt folk att vara duktiga och sortera och kompostera.
Detta kommer få två resultat, ett välkommet och ett ovälkommet.
Det bra är att kommunen får jubla över hur lite sopor det blir och hur väl allt fungerar.
Det negativa är att detta beror på att folk som har den möjligheten eldar upp skiten själva hemma på gården eller i kaminen. För vem har lust att betala två spänn kilot för att bli av med nåt de lika gärna kan kasta på eldhögen ute på gården?
Förloraren på detta är naturligtvis klimatet. Inte mycket att jubla över.
Som pappaledig blir det att jag kollar på en hel del barnprogram.
Ja jag vet, ungarna ska inte titta så mycket på tv och bla bla bla, men vad gör man? Det visas ju barnprogram dygnet runt, och tvååringen slår själv på tv:n så fort jag vänder ryggen till.
Men programmen, vissa är strålande och vissa är... tja... de är det där andra.
Till exempel så finns det ett som heter "I drömmarnas trädgård" som visas på SVT varje gång jag råkar slå på tv:n på morgnarna.
Nu har jag sett kanske två timmar av detta och jag fattar fortfarande absolut ingenting. Det här är så mysko att det får "Teletubbies" att framstå som "Dokument inifrån".
Men tvååringen gillar det. Och jag har blivit två timmar äldre.
Häromkvällen visades ett slags hyllningsprogram till Carola på tv. Jag tittade inte. Jag har nämligen haft att göra med henne lite för många gånger å tjänstens vägnar.
Genom mitt förra jobb på Expressen har jag träffat i princip hela Sveriges artistelit, och en hel del av den internationella också. Melodifestivaler, Grammisgalor, Pridefestivaler och dokusåpor i all oändlighet.
Och här är den då äntligen, veckans lista!
Helt utan motiveringar, fem kändisar som aldrig borde få ett hyllningsprogram.
1) Carola
2) Jonas Gardell
3) Martin Timell
4) Tito Beltran
5) Ken Ring
En annan sak som imponerar på mig, förutom händiga personer, är ideellt arbetande människor och eldsjälar.
Jag har nästan uteslutande bara träffat på sådana inom idrotten förut, men i pappaledigvärlden har jag mött många fler.
Vilka underbara människor som pysslar med alla dessa öppna förskolor, klapp och klang, sagostunder och allt vad det är. Ni är värda ett pris och en egen gala.