Jag hör så mycket. Alla dessa ljud, aldrig tystnad, alla dessa ord.
Alla fraser jag snappar upp, som att kika genom ett nyckelhål in i andra människors liv.
Jag sitter på korttidsboendet med mamma, hennes värld blir allt mer suddig och hon läser samma tidning om och om igen. Vi säger ingenting, som om allt redan är sagt. Dörren öppen mot korridoren och personalen som rullar fram kålpudding och lingon.
"Ja, det är klart, någon gång ska man ju ha det" säger en av dem till en annan och jag undrar vad det är, vad även jag en gång kanske ska ha.
Funderar på att fråga, men låter det bero. Kanske känner jag när det är dags för det där jag ska ha.
Sitter i bilen, "Radiopsykologen" i P1. Hur förebygger man höst- och vårdepressioner? En herre ringer in och frågar men verkar själv ha svaret; ut i skogen, skriva dikter och programledaren bryter in till slut och ber honom hålla sig till ämnet.
"Vad var det du egentligen frågade?" säger hon och styr in honom på banan igen.
Så många ord och ett tvång att uttala de flesta själv, oförmågan att lyssna, hans oförmåga, så mångas oförmåga.
* * *
Amerikanen John Cage komponerade 1952 stycket "4’33", vilket kom att bli hans mest berömda komposition.
Det är 4’33 minuter absolut tystnad, att framföras av vilket instrument eller vilken typ av orkester som helst.
Jag möter ett par, runt 50, vinterpromenad, klädda för kyla och jag snappar upp att någon de känner "blev så besviken".
I affären; kassörskan till en kund: Jag träffade din son i dag, han var inne med ett brev men det gick ju inte.
Kunden: Nej, jag förstår det.
Kassörskan: Men, men. Någonstans ska man ju börja, så är det ju.
Men det där kassörskan sa, att det någonstans ska börja. Vad ska börja? Och var? kanhända blir jag varse även det.
* * *
Kalle Anka i filmrummet, en man som snarkar, sorlet av de drygt 100 ombord på denna tisdagsbåt, ett flimmer av lösryckta ord och för mig utan sammanhang.
Jag hör så mycket, alldeles för mycket, alla ord som sällan lämnar någon ro.
Men:
Jag står under natthimlen som är svirrande svart och fräknig av stjärnor och den är så långt bort att jag kan snudda dess hud och här nere ligger snön ordlös och blå och jag har stannat bilen och stängt av motorn och gått ut och står där i tystnaden äntligen och det är verkligen tyst så tyst och ingen pratar och allting är en ljudlös psalm att vila i.