Jag gick genom alla tider samtidigt. Jag följde muren som skär längs Ebertstrasse och skiljer väst från öst, ser grafittin och anar bevakningstornen på andra sidan i det som kallas den demokratiska republiken.
Jag gick längs samma gata och det var fyrtiotal, Nazityskland hade kapat dess namn och benämnde den Hermann Göring Strasse.
Pansarvagnar, uniformer, röda flaggor med svarta kors, en front som närmade sig innan ett krig äntligen var över. Jag såg det i svartvitt som jag sett det så många gånger på tv.
Vi vet hur det slutade, det vet jag inte när jag går där, då ligger allt i framtiden; intåget i Berlin, tredje rikets fall, muren; även dess uppförande och fall. Vem är jag i dessa tider, vem hade jag varit där och då, vilket mörker bär jag inom mig som jag inte vet något om?
Det stod en kvinna i rosa tröja på sin balkong på tredje våningen och iakttog ännu en grupp människor som stannat intill husets parkeringsplats. Gräs trampat till grus, en anonym infotavla om Führerns bunker.
Här, på Gertrud Kolmar Strasse, dog han, tullvaktarsonen som beordrade livet av sex miljoner judar.
Hundratalet meter därifrån det jättelika monument som håller minnet av dessa miljoner levande. Kuber gjutna i betong i en till synes oändlig mängd. Ödesmättad vilar historien, vilken också är kartan mot framtiden.
Jag gick i alla tider samtidigt. Jag gick längs linjen av gatsten i marken som i dag markerar var muren skar, jag gick vilse i tiden, a man lost in time near KaDeWe, som David Bowie sjöng.
Jag följde också i hans spår, gick längs Haubtstrasse där han bodde de där två sjuttiotalsåren och skapade en legendarisk albumtrilogi, vilken inspirerat till denna trio av spalter, mer kommande veckor alltså.
Jag gick den långa och breda Strasse des 17 juli och det var 1953 och folkuppror i Östtyskland och det var innan muren, vem kunde ens föreställa sig en mur, och det var innan gatan fick sitt namn för att ingen skulle glömma.
Visby domkyrka var full, det var bara dagar efter jag kom hem, bara dagar efter att jag gick i alla tider samtidigt, som jag gick längs den där breda gatan, första steget mot visionen om världshuvudstaden Germania, som jag gick i det kalla kriget och i det andra världskriget, kände lukterna av lera och krut, som jag hörde flyglarmen, hörde pappas berättelser i mitt inre om att ligga inkallad under kriget.
En kyrka full av värme och eftertänksamhet, full av människor som väljer att inte glömma, som höll minnet av Kristallnatten levande, den natt för sjuttioåtta år sedan då förföljelsen av judar nådde sitt första crescendo.