Används inte mattpiskarna?
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Snön hade knappt hunnit smälta undan när Asterix, vår norska skogskatt, kom in med årets första fästingar. Tre stycken.
Enligt expertisen kommer dessa ekologiskt fullständigt onödiga kryp i år att slå alla tidigare rekord.
Vi har nu köpt ett franskt medel på apoteket, som påstås skydda katten mot fästingar i drygt tre veckor. Tillåt mig betvivla.
När jag för en tid sedan var i Linde och höll föredrag träffade jag en man som, precis som jag, så gott som helt förlorat luktsinnet. Om detta pratade vi en lång stund och vi var helt överens om att av alla sinnen, så är just lukten ett av dem man absolut inte vill förlora.
Jag känner numera inte ens doften från en nytjärad eka och när snart syrenerna blommar som mest i trädgården känner jag inte det heller.
För cirka ett år sedan gav en ung läkare på vårdcentralen mig ett visst hopp. Han skulle först tala med experterna vid Öron-, näs och halskliniken på lasarettet i Visby och sedan återkomma. Men ännu har jag inte hört något. Har läkaren glömt bort mig, eller är såna som jag och mannen från Linde helt hopplösa fall?
Sällan skriver jag något politiskt i krönikan. Men när jag i veckan var hos tandhygienisten vid folktandvården i Hemse blev jag inspirerad.
Nästan sexhundra kronor (inklusive rabatt) för att slipa bort lite tandsten!
Jag tycker det är nödvändigt och jag har dessutom råd att en gång om året komma in med mina tänder för besiktning. Men tandläkarbesök är en klassfråga. De som har det allmänt knapert har inte råd. Jag känner en pensionär, en kvinna, som har problem med en kindtand. Hon har ofta värk i den och hon vill få den utdragen, men det går tandläkaren inte med på, hennes tuggyta blir då för liten. Därför måste tanden lagas.
Kostnad: Drygt 4 000 kronor!
Hon har inte råd, men tanden värker.
Mig veterligen finns det inget politiskt parti, inte ens de två jag brukar rösta på, som arbetar för "tandvård för alla".Varför måste det vara så astronomiskt mycket dyrare att besöka en tandläkare, jämfört med en vanlig ont-i-halsen-doktor?
Yngsta dottern ringer från Stockholm. Upprörd.
- Pappa, vet du vad som inte längre går att köpa?
- Nej.
- Mattpiskare!
Hon har sprungit omkring i alla tänkbara affärer i Vällingby med omnejd, men ingenstans en enda hederlig piskare av rotting. Inte av något annat material heller för den delen. Det finns en piskställning på gården där hon bor, men hon har aldrig hört det typiska dunket som uppstår när mattpiskans avrundade del träffar en matta.
- Det ljudet är ett typiskt vårtecken! säger hon.
Som den gode far jag är tänker jag överraska henne och köpa en piskare på Blocket. Skriver in Mattpiskare i sökrutan och får ett svar:
RoboClean, den ultimata rengöringsmaskinen 20 000 kronor.
Finns i Kristianstad.
Politiker kan - men vill de?
I ett inlägg i bland annat den här tidningen skrev nyligen Åsa Torstensson (infrastrukturminister), Anders Knape (ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting) och Christer G Wennerholm (ordförande Svensk Kollektivtrafik) att kollektivtrafiken måste bli bättre.
Det är vår övertygelse när vi nu tillsammans siktar på att få fler människor att resa med kollektivtrafiken.
Svenska folket ska åka kollektivt, men hur många gånger det senaste året har Torstensson, Knape och Wennerholm själva åkt buss, tunnelbana eller pendeltåg?
Eller översatt till Gotland:
När åkte Lars Thomsson (c), Gustaf Hoffstedt (m), Amy Öberg (fp), Yngve Andersson (kd), Åke Svensson (s), Harriet Lihnell (mp) och Jennie Andersson (v) buss senast?
OBS! Thomssons bussresa till kommunens julfest i december räknas inte.
Dags att sjösätta ekan.
Jag köpte en ny eka i höstas. Den tidigare har nu blivit sjörövarfartyg, eller något annat fantasieggande, vid förskolan här i Burgsvik.
Men samtidigt måste jag göra mig av med min fina tvåmänning med segel och allt. Det har jag lovat lapphustrun, som är trött på att båten ligger i vägen för hennes krokusar. Det svider i själen, men eftersom jag inte är en seglare är det naturligtvis bättre att tvåmänningen kommer i goda händer.
Därför skänker jag bort den (för husfridens skull).
Hönsfarmen expanderar. Tre hönor har blivit fyra.
I Alva drabbades nyligen en annan hönsfarm av räven, som tog fyra hönor och tuppen. En stackars höna blev kvar och vi fick en förfrågan om vi ville adoptera henne. Eftersom alternativet var nackning, så var det inget svårt beslut.
Så nu går Alva (ja, vad skulle hon annars heta?) här i trädgården och försöker bli kompis med de andra hönorna. Men det är inte lätt. Och Pekka, den fegisen, vågar inte ryta till när "tanterna" mobbar lilla Alva.
- Vackert väder! svarar han när jag påpekar missförhållandet.