Jag har så svårt för ytlighet. Ja, det kan man kanske inte tro efter min förra krönika om skäggen i Ojnareskogen, men så är det. Jag kan inte ha ytliga relationer längre. Det är klart att vanlig trevlighet och hyfs mot ytligt bekanta går bra.
Men kriterierna för djupare vänskap är stenhårda. Prata med mig om läppglans eller bästa mascaramärket och du hör med stor sannolikhet inte av mig igen. Eller varför inte renovering? Varför inte dra en liten anekdot om ditt senaste besök i tapetaffären eller om vilka väggar du vill flytta i huset och du kan se dig om efter en annan kompis.
Nästan alla mina kompisar är likadana och kompisen E har till och med en teori om att vi dras till varandra. Vi med hjärtat utanpå kroppen. Vi med blickarna högt i det blå.
Astrid Lindgren och hennes syster brukade börja sina telefonsamtal med att säga - döden döden. För att ha det tråkiga ämnet avklarat. Vi med hjärtat utanpå kroppen är helt tvärtom. Vi börjar våra telefonsamtal med att djupt analysera dagens känslor kring döden.
Sedan går vi vidare till livet. Kärleken, glädjen, smärtan, sorgen. Där andra, i en renoveringsdiskussion, tycker att färgen blå på en vägg gör rummet "kallt" diskuterar vi hur färgen blå får oss att känna oss döda i själen. Sedan nämner någon att blå är hennes mammas favoritfärg. Och samtalet glider successivt vidare till att handla om vilken roll färgen blå har spelat i våra uppväxter.
En berättelse om ett besök till Ica Maxi kan fullständigt urarta och komma att handla om vilka komponenter i ens barndom som gör att man senare i livet tröstar sig själv genom munnen. Alltså, genom att stoppa saker i munnen. Godis, snus, mat.
Ett besök till tvättstugan kan resultera i en analys över vad som gör en avslappnad och lugn i livet och varför. Eller ett hetsigt utlägg om ojämlikhet i äktenskapet!
Nu på hösten går vi som är så här runt och känner oss lite...molokna. Det är ju så mycket död överallt. Naturen dör och vi känner det i hela kroppen.
Vi lider med löven. Precis som vi på våren känner att JA det gör ont när knoppar brister, känner vi smärtan och sorgen när löv efter löv singlar till marken.
När blommorna slokar och dör. När insekterna försvinner in i sina bon och när fåglarna flyger mot söder. Så mycket sorg och vemod.
En orolig mamma startar en facebookgrupp som en efterlysning efter sin dotter på rymmen och det urartar totalt. Vuxna människor sitter och vräker ur sig sådana otroliga hemskheter och snart finns den försvunna flickans hela privatliv öppet för alla att ta del av. Folk gottar sig. Över en 16-årig flickas privatliv.
Det får oss med hjärtat utanpå kroppen att vilja gråta.
Och i Ojnareskogen faller träden och vi med hjärtat utanpå kroppen känner i princip trädens smärta.
Även om vi känner oss utanför gänget med skäggen och Fjällrävenryggsäckarna som kämpar där uppe, så känner vi med Moder jord. Och en rad från den gamla hiten "Är det konstigt att man längtar bort nå´n gång" snurrar runt runt i min skalle: "här spränger man för tåg och bil och våldtar moder jord".
Ja, det är så man vill grina.
Döden döden på er.