”Kom kom. Atombomb. Om vi nångång. Nånsin. Blir som dom.”*
Jag känner allas ångest. Folk behöver knappt prata med mig och jag kan ändå känna vad de går runt och bär på.
Hur jag gör? Det är inte särskilt svårt. Jag drar slutsatser. Analyserar en smula. Ibland är det inte särskilt mycket som behövs.
Är du en människa som i det närmaste tvångsmässigt, på Facebook, lägger ut tider, tyngder eller antal upprepningar från ditt senaste träningspass, så förstår jag ganska lätt att du har ångest över någonting. Kan vara åldern, kan vara döden eller så har någonting gått väldigt snett i din barndom vilket lett till att du på allvar tror att din utsida är viktigare än din insida.
Är du ett affärsbiträde som sällan ler, ofta snäser och aldrig ser dina kunder i ögonen så förstår jag att du hatar ditt jobb. Är kanske på väg att gå in i väggen. Kanske är du trött eftersom du kanske är ensamstående eller har ett olyckligt äktenskap där du får dra det tyngsta lasset.
En intressant sak som kanske är det allra värsta för mig som är en ångestdammsugare, är det här med drivkrafter. Vad är det som driver människor i livet? Det här är något så grundläggande att det blir otroligt smärtsamt när man upptäcker att drivkraften hos så många människor egentligen är ångest.
Jag känner så otroligt få människor som drivs av det som vi alla egentligen borde drivas av, det vill säga lust.
Män drivs oftare än kvinnor av pengar, även om det sällan är pengarna som är grunddriften för någon. Men bland de få jag känner som verkligen drivs av pengar så är alla män.
Även i driften efter pengar finns ju en ångest. Ångesten som får dig att tro att man kan köpa lycka för pengar.
Många, många drivs av skuld och skam, eller snarare rädslan för skulden och skammen de skulle få stå ut med om de inte arbetade. Det är de som tycker att det är konstigt att så många unga är arbetslösa. De som tycker att arbetslösa är lata. De som tycker att man ska arbeta, till varje pris. Dessa människor är ofta sprungna ur en släkt full av arbetare och ”vet” hur det ”ska” vara. Pengarna hör ofta hit. Och yrkesstoltheten vet ofta inga gränser.
Vi har de som drivs av vilja att vara bäst. Alltid bäst. Alltid främst. Måste vara på topp vad gäller allt. Det är de ni ser i spåret varje söndagseftermiddag. Inte bara måste de vara bäst på jobbet, de måste även ha perfekta kroppar, perfekt hälsa, perfekt familj, perfekt boende, perfekt umgänge och perfekta bilder på sina Instagram.
Dessa är de hårt pressade barnen. Som aldrig fick känna att de räckte till. Som alltid har något kvar att bevisa. Som aldrig blir nöjda, men hellre skulle dö än att erkänna det. Att erkänna brister är ingenting den här gruppen håller på med.
Så har vi bekräftelsefolket. Där tågar vi mediamänniskor stolt. Kulturfolket också. Vi är med på Facebook, Instagram, Twitter och så har vi gärna lite utåtriktade hobbys. Vi älskar applåder, även virtuella sådana. Vi älskar även citatet högst upp i den här krönikan, för vi tycker om att tänka att vi är lite annorlunda. Inte som alla andra. Kanske fick vi inte känna oss tillräckligt bra i barndomen. Kanske var vi mobbade.
All den här ångesten maskeras i princip alltid under termer som ”brinner för det”, ”vill förändra” eller ”älskar det jag gör”. Väldigt svårt att säga emot. Men väldigt lätt att se igenom. Vad skönt det vore om man bara kunde få berätta för alla. Visa dem deras ångest. Så att de kan värdera om. Börja jobba med sig själva. Men så kan man ju inte hålla på.
* Håkan Hellström ”Atombomb”