Är graviditet ingen sjukdom?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ponera följande. Det roliga börjar. Du gör barn med någon. Sen går några veckor. Du kanske börjar känna ett konstigt pirr i kroppen. Du kanske kräks lite någon morgon, men eftersom du inser vad det beror på så är det ganska mysiga små spyor. Du tar ett test och får det bekräftat: du ska bli förälder. Du är skitlycklig och glad.
I en vecka ungefär. För då tar det roliga slut. Det RIKTIGA illamåendet sätter in. Nu handlar det inte om några småspyor på morgonkvisten. Du vill spy hela tiden. Du mår så illa, dygnet runt, att du inte vet vart du ska göra av dig själv.
Det enda du kan äta är rå potatis. Barnmorskan skriver ut tabletter mot illamåendet, som istället gör att du däckar av trötthet. Du har halsbränna och får ont i magen av halsbrännan. En läkare på akuten, som du till slut åker ned till för att du tror att du har fått havandeskapsförgiftning, skriver recept på novalucol. Du är så trött och vill så gärna ta en treo för att få bli lite pigg, men du vet väl att bebisen kan DÖ av treo? Alvedon är vad du får nöja dig med. Och tuggtabletter.
Du har fått veta att efter tolv veckor ska det bli bättre. Men det visar sig vara lögn. Du mår dödsdåligt fram tills femte månaden. Du har gått ner nio kilo och det är det enda roliga.
Så en dag vänder det. Illamåendet är som bortblåst och du orkar plötsligt ta små skutt när du går gatan ner. I en vecka ungefär, är du glad och pigg. Och hungrig. Du har ju knappt ätit på fyra månader. Så du börjar äta. Men då visar det sig att dina tidigare problem med blodsockret börjar bli värre.
Du måste börja med insulin. Varje dag sticker du hål på fingertopparna minst tio gånger. Och varje dag sätter du en centimeterlång spruta i magen 3-6 gånger. Dessutom har du fått restless legs. Och av allt extra blod man producerar som gravid blir du andfådd. Du kan inte ligga på rygg längre.
Så svullnar benen upp. Och din hy blir jättekonstig. Du blir alldeles brun i ansiktet och runt ögonen. Halsbrännan kommer tillbaka och plågar dig varje vaken stund. Nattsömnen förstörs då du måste upp och pinka tre gånger varje natt och däremellan vaknar med kramper i benen och tårna.
Du får lågt järnvärde och tvingas ta järntabletter som förstoppar dig så totalt att din tarmöppning skriker efter nåd. Av barnmorskan får du ett recept på en särskild gröt. Du tar saken i egna händer och köper laxeringsmedel. Och pustar ut. I perioder, särskilt ovanligt stressiga perioder, gråter du nästan varje dag. För du är så trött. Och ful. Och har så ont. Och det enda du har till ditt förfogande är alvedon. Och gröt.
Mot slutet rullar du fram. Du orkar inte gå i trappor. Du är dock så gasig i magen att vinddraget bakifrån ger dig lite extra puff. Du lever som i ett vakuum. Du vill så gärna äta en semla. Men det får du inte. Bebisen kan dö om du äter en semla (du har ju graviditetsdiabetes).
Så blir det dags att föda. Du har läst att det allra bästa är att föda så naturligt som möjligt. Du tar till dig barnmorskans ord om att "kvinnor i alla tider har fött barn - alla kan det". Men när du väl ligger där så förvandlas du till drogliberal för första gången i ditt liv. Lustgasen är som ett hån, du vill röka hasch. Epiduralen, som de kör in i din ryggrad, lindrar för en stund, sen skriker du efter morfin. Men då kan ju bebisen dö.
På något sätt får du ut den där bebisen och visst, den är verkligen jättefin och du blir störtkär.
Men du har så ont. Och då ska någon börja SY där det gör allra mest ont. UTAN BEDÖVNING! Du försöker kicka kärringen med nålen i huvudet och två andra tanter kallas in för att hålla i dina ben. När du sen ska resa dig upp så viker sig benen under dig. Du kan inte gå. Du kan heller inte sitta. Du kan bara ligga. På sidan. Du skriker återigen efter morfin. Du får alvedon.
Sen måste ju bebisen ha mat. Dina bröst blir fnasiga och såriga och variga direkt. Du ber om något att sätta som skydd över bröstvårtorna, eller åtminstone lite bedövningssalva. Men det är inte bra för bebisen. Eventuellt kan den dö.
Så du får härda ut. Du gråter varje gång bebisen ska äta. Du försöker vara glad och lycklig, men antingen så är det inte första gången du föder barn eller så har du läst den här krönikan. Så du vet att det ännu kommer att dröja cirka två veckor innan du kan gå utan att ha ont. Två månader innan du slutar blöda. 1-2 månader samt en massa mjölkstockningar innan amningen slutar göra ont.
Och 16 dagar, samt ett besök på akuten, innan du ska få bajsa igen.
Försäkringskassan säger att graviditet inte är någon sjukdom. Du trycker in tre alvedon i munnen och säger "håll käft".