Hur mås det? Tack, ingen fara på taket längre!

Pappaskämt kan tyckas om rubriken, men den säger ändå en hel del om Henrik Radhes drömmar just nu. Mest av allt önskar han sig en måsfri vår.

Morfars gamla rugguggla skrämmer nu effektivt bort häckande måsar på taket och för Henrik Radhe att drömma om en sommar utan nerskiten balkong.

Morfars gamla rugguggla skrämmer nu effektivt bort häckande måsar på taket och för Henrik Radhe att drömma om en sommar utan nerskiten balkong.

Foto: Henrik Radhe

Gotland2023-04-29 10:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det ska erkännas med en gång. Förra året var en mardröm. Visst var de små fågelungarna, två pipande små dunbollar, otroligt söta där ute på balkongen. Men de skräniga och aggressiva föräldrarna intog hela vår trädgård, och gatan utanför – när ungarna hade hoppat ner och lämnat vår balkong med ett vitt lager av spillning kvar. 

För några veckor sedan var mamma och pappa mås på gång igen. De parade sig på skorstenen och tänkte lägga ägg på taket, precis ovanför luckan ner till vinden. Mina framtidsdrömmar är just nu inte så vidlyftiga. En måsfri vår är i stort sett det enda som jag önskar mig – och det ser riktigt lovande ut.

Jag är fågelskådare och djurvän i själen, att skada dem eller deras ägg är därmed otänkbart. Men så kom jag på min sluga plan. I uthuset hittade jag min morfars gamla uggla. En jorduggla. Uppstoppad, med två illgula stirrande konstgjorda ögon av glas, och säkert död sedan mer än 100 år. Nu gör arvegodset mest skäl för namnet rugguggla. En kväll efter jobbet klättrade jag i skymningen upp och surrade ugglan stadigt med ståltråd invid taknocken. Det fläktade lätt och i vinden gav den döda ugglan liv när den lyfte på vingarna. Nöjt klättrade jag ner och gick och la mig.

Nästa morgon var det knäpp tyst i trädgården! Men på en skorsten hos grannen stod paret Mås tysta och blängde. Under flera veckor har de nu inte vågat komma närmare än att de cirklat över taket och skrämda kikat ner på den uppstoppade ugglan.

När mardrömmen från i fjol tycks avvärjd har jag börjat fundera lite mer kring begreppet drömmar. De lite längre intervjuer jag gör med spännande personer brukar avslutas med en faktaruta. Sista frågan är alltid "Framtidsdrömmar"? Under våren har jag skrivit om Jane och Johnny, som byter snickarfirman mot att göra mackor – för att få mer tid tillsammans i en trång och svettig foodtruck. Jag har träffat Karin i Hellvi, som mitt i livet – just när studielånen var betalda, hoppade av som förskolechef för att klä om möbler. Emma och Aron sålde sin villa i stan, för att rusta sin dröm – ett kråkslott i Lärbro. 

Alla har de haft sina stora drömmar, som de nu förverkligar. Själv har jag knegat på med kameran runt halsen och samma jobb i 36 år. Så vad skulle jag ha svarat på sista frågan i faktarutan om mitt liv? 

Sedan resan till Capri för några år sedan vet jag. Mannen jag såg på torget på Capri spökar allt oftare för mig. Han satt där, en äldre stilig gentleman, på en enkel uteservering. I linnekostym och stråhatt. Med en liten laptop och en café latte i ett glas. Och skrev på sin roman. Författare är jag tvärsäker på att han var. Det är min framtidsdröm, och enda pensionsbesparing. Att äga det skrivna ordet, på ett torg i stråhatt. Skriva romaner om fiktiva personer, som naturligtvis är jag. Om livet. Om möten med häftiga personligheter. Om alla de drömmare jag mött. Att tillåta sig själv att drömma är nästan det viktigaste som finns i livet. Den dagen drömmarna dör – då är allting över.