Åskan stoppade min pyttipanna
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som en filminspelning.
Marknadskommersen på det lilla "torget" mitt i Burgsvik är i full gång. Folk cirkulerar bland försäljningsstånden, handlar, träffar folk, äter glass och korv, pratar, skrattar... Perfekt marknadsväder, inte alltför varmt för den gassande solen döljs av ett lager gråa moln. Regnet och åskan från fastlandet ska inte komma förrän nästa morgon har SMHI lovat.
Då tätnar plötsligt molnen, de blir mörka nästan svarta och en kraftig vind sveper in och drar med sig diverse löst liggande föremål. Folk stannar upp, hela marknaden stannar upp. Allas ansikten vänds mot skyn, många fotograferar de märkliga molnformationerna.
Några sekunder senare vräker regnet ner. Blixtar och dunder. Folk tar skydd under marknadsståndens tak, men de flesta hinner ändå bli ordentligt blöta innan de hinner dit. Själva torget är nu helt tomt på folk och regnet är som en tät vägg.
Då kommer filmens huvudperson, den gamla kvinnan med rollatorn. Sakta, sakta går hon framåtböjd genom regnet, från ena sidan av torget till den andra. Hon försvinner några minuter, men dyker sedan upp igen och går samma väg tillbaka.
Som om regnet, syndafloden, är något som alla vi andra bara inbillar oss.
Alex Schulman skrev i sin torsdagskrönika om Ett land där tandvården är en klassfråga. Hans fästmö Amanda fick ont i en visdomstand och de åkte till folktandvården i Slite.
Undersökning, bedövningsspruta och behandling, sammanlagt fem minuters arbete: 1 500 kronor!
Jag skrev tidigare i år om mitt besök på folktandvården i Hemse. Tandsten skrapades bort. 600 kronor kostade det, men här handlade det i alla fall om en halvtimmes arbete. Jag berättade samtidigt om en pensionerad kvinna, som har stora problem med en ständigt värkande kindtand. Hon vill få tanden utdragen, men tandläkaren vägrar för han anser att hennes tuggyta då blir för liten. Tanden måste lagas. Kostnad drygt 4 000 kronor, men det har kvinnan inte råd med. Och tanden värker.
Schulman, hans fästmö och jag har råd att gå till tandläkaren, men det är väldigt många som inte har det. Och politikerna verkar inte bry sig.
Den blommande röllekan skördas för att bli snaps till jul.
Söndag: Min 97-årige pappa sitter i skuggan vid stenvarpaplanen vid Stångaspelen där vi, alternativodlaren, f.d polisen och jag, fram emot kvällen vinner stenklassen för femte gången och tar hem vandringspriset från 1939 för alltid. I pauserna tar pappa rollatorn och går bort till gubbarna som kastar om Stamfarspokalen och om vandringspriset Skrapbullen som pappa har skänkt.
Hela dagen går han fram och tillbaka mellan de olika kastplatserna. Han trivs, han är mycket nöjd med sin dag och alla förundras över hans vitalitet.
Måndag: Pappa går plötsligt mycket sämre, med kortare steg och dålig balans. Han gråter och säger att han vill åka hem till Lomma.
Tisdag: När han ska gå på toaletten hittar han inte dit, när han ska lägga sig och vila hittar han inte sängen. Både min syster som är sjuksköterska och vårdcentralen tro att han lider av vätskebrist. Många gamla har drabbats i värmen.
Onsdag: Han blir sämre. Ambulans till lasarettet.
Torsdag: Röntgen. Stroke. Hans synfält har kraftigt förminskats. Han irrar omkring i sjukhuskorridoren och vet inte var han befinner sig. En sköterska hjälper honom att ringa till mig: "Jag vill komma hem!" ropar han förtvivlat.
Min 97-årige pappa har plötsligt blivit mycket gammal.
Så här års, inte en krönika utan varpa.
SM i Eksta hela veckan och fantastiska Bottarvevarpan på söndag. Jag ska kasta vid SM och får jag ingen ordning på min vinglande varpa så blir det en pinsam tävling för mig.
Bottarvevarpan är jag med och arrangerar och har fullt upp med det, så där behöver jag inte göra bort mig. I fjol deltog femtioen (51) lag och mycket tyder att det blir ännu fler i år.
Så än finns det liv i varpasporten.
Elkabeln mellan ön och fastlandet demoleras av ett blixtnedslag och allting blir plötsligt annorlunda. Radion tystnar, lamporna slocknar och spisen förmår inte värma kvällens måltid, pyttipanna på köttrester och potatis.
Hela Gotland blir strömlöst.
Min syster i Kalmar ringer och och berättar att hon hört i radion att reservaggregaten i Slite ska startas och då ska vi få strömmen tillbaka. Så vi sitter här i den tilltagande skymningen och väntar på kraften från norr, men det har gått några timmar nu och ännu har ingenting hänt. I vårt högteknologiska samhälle, ska det verkligen behöva ta så lång tid innan man kan laga till en pyttipanna?
Inför det stundande EM-kvalet i fotboll för höns i Värpeshult i Småland ber tuppen Pekka mig att skriva följande pressmeddelande:
Jag ställer upp trots att jag egentligen inte tänkt göra det. Får jag bara ordentliga passningar nära målet och om målvakten flyttar på sig, då kan det här bli någonting verkligt stort!