Det har handlat mycket om mobbning i veckan. Skolverket har dissat i princip alla olika antimobbningsprogram som finns i de svenska skolorna. Jag tänkte att jag skulle säga något om saken. Dels för att jag varit just kamratstödjare, vilket är en av strategierna som kritiseras och dels för att jag varit mobbad.
Jag var retad och mobbad från ettan till trean. För att jag var tjock. Vi var många som var retade och mobbade i min lilla, lilla skola och jag var nog inte den som var värst utsatt. Men utsatt var jag. Jag var retad och mobbad tills den dagen min bästa vän tog min hand och räckte upp den och tvingade mig att inför klassen, läraren och alla de som var elakast högt säga att jag var mobbad och att jag ville att de skulle sluta. Det avtog sakta sen, för att till slut upphöra. Jag kommer alltid att älska min bästa vän för det hon gjorde. Och jag kommer alltid att förakta lärarna för allt de inte gjorde.
När jag i mellanstadiet flyttade förändrades hela min världsbild. Jag kom från en skola i kaos till en mobbningsfri skola. Där visste man inte ens vad en tönt var för något. Jag tror det var lärarna som gjorde det så bra. De verkade älska sina jobb. De hade respekt för barnen och fick respekt tillbaka. De var närvarande. Framför allt visade de tydligt vad som var okej och vad som inte var det. Och de accepterade inga elakheter.
På högstadiet blev jag vald till kamratstödjare. Som kamratstödjare fick vi gå kurser och lära oss en massa bra saker. Ändå tror jag inte på att lägga ansvaret på barnen. Prata med alla barnen om det, självklart, men i slutändan är det ändå de vuxna som måste agera när det väl händer. Det måste vara så. Att det ska vara så svårt att fatta.
En viktig sak för lärare att tänka på är att även minst lilla ord, minsta blick eller antydning, kan mena liv eller död för barnet. För dig är det ett jobb, för barnen är kompisarna och skolan allt. Även om ett "fetto" kastat efter någon skrattas bort så gör det så ont så ont inuti. Hur mycket en tjej som nyss blivit kallad för hora än försvarar sig och spelar tuff så har hon fått ett sår inuti.
I övrigt blir jag trött på att det, när det handlar om mobbning, alltid ska handla om offret. "Vad kan vi göra för att hjälpa det mobbade barnet?". Det finns bara en sak man kan hjälpa mobbade barn med och det är att få de jävlarna att sluta mobbas. Lägg kruten på barnen som mobbar. Det är de som har problemen. Nu när jag är vuxen förstår jag det. Att en av mina mobbare ju inte kunde läsa. Att en annan var jätte överviktig själv. En tredje hade det svårt hemma. De var bara rädda. Rädda för att själva bli utsatta. Jag fattar det nu. Jag kan förlåta dem för det. Men jag har väldigt svårt att bortse från alla de vuxna som såg men inget gjorde.