Vi tar en tidig buss, jag och ungarna. Redan halv nio sitter vi fastspända och redo på bussen med matsäck, böcker och leksaker. De sitter mitt emot mig och är mycket spända. Vi ska åka "långbuss" i en hel timme, de har fin utsikt genom fönstret och i Hemse väntar mormodern på oss. Det är grått utanför bussfönstret när vi drar iväg, men vackert ändå. Våren är alltid vacker, även när vädret är grått.
Vi lämnar stan och glider ut mot Roma. Barnen käkar russin och så sjunger vi krokodilsången sju gånger på raken för lilltjejen. I Halla håller vi lite extra utkik efter huset där deras pappa växte upp, men efter Sjonhem tillbringar vi en lång stund åt att leka med de små leksakskatterna vi haft med oss och läsa några pixiböcker. Vänge och Buttle passerar ganska obemärkta förbi.
Det är inte förren i Etelhem det börjar pirra lite i magen på mig. Så fort det blir vår längtar jag till Rone. Under sommaren är det till Näs min längtan far. Men våren är Rones. I Rone blev jag stor. I Rone hade jag min ungdom. Våren är ungdomens tid. Och därför längtar jag dit så fort de första vintergäcken ploppar upp varje år. Nu är vi på väg dit.
Etelhem är vackert. Jag har inte tänkt på det förut, men nu ser jag. Ängena, de vackra husen. Jag pekar ut gårdar där gamla vänner bodde förr för barnen. De är måttligt intresserade. Men i min mage pirrar det. I Stånga börjar jag nynna lite tyst för mig själv. Minnen far genom skallen. "Där fick jag motorstopp med moppen". "Där hade vi en jädra fest".
I närheten av Hemsekorset klär vi på oss jackorna.
Mamma hämtar oss och vi går på Ica och handlar. Jag hälsar på minst tre personer där.
Vi tuffar ut mot Rone i mammas lilla bil. Kyrkan står kvar. Ängderna är gröna. Den blåa färgen på pumpen vid Leisturörsvägen höll för årets vinter också. I mammas trädgård är det grönt och fuktigt. Våren kommer alltid lite tidigare i Ronehamn. Det är havets förtjänst.
Jag och mamma sjunger Bengt Sändh - sånger för barnen medan hon lagar mat. Vi funderar på att skicka över en skiva till Risto Leino.
Efter maten åker vi till Sigdes och plockar påskliljor. De växer vilt där, i tusental. Fåglarna kvittrar som dårar i det vackra änget. Jag tänker på Gud. Ja. Jag blir nästan religiös där och då.
Barnen plockar också blommor. Ropar och tjoar. Möter våren. Sen åker vi ner till morbror Göran och moster Klara och klappar lammungar.
Vi stannar till i bygdegården också. Där mamma och många med henne nästan bott de senaste månaderna. De har renoverat och byggt ut köket där. Ny diskmaskin, glänsande kylskåp och spegelglas bakom sprithyllorna i den lilla baren. Arbetet bakom den här renoveringen är verkligen landsbygden när den är som allra finast. Engagemanget. Gemenskapen.
På kvällen åker vi på 21-årskalas hos kusinen. Där sitter vi sen, mostrar, kusiner, vänner och annat löst folk och äter cheesecake och gaiplar. Vi kommer in på ämnet livskriser och jakten på lycka. Klara pratar om hur viktigt det är med familjen, släkten, klanen eller vilken grupp som helst, bara man får känna gemenskap.
Att man har en plats någonstans. Hon säger att vi har haft tur som faktiskt tycker så mycket om varandra som vi gör. Vi ler mot varandra. Solen går ner borta över Eksta och stortjejen somnar i bilen redan innan vi hunnit upp till kyrkan.
Dimman som låg lätt över Ronehamn är borta redan när vi når Hemse. Snart ska solen gå upp över Ronehamn och jag längtar redan till nästa gång jag åter får komma hem.