Allt man gör för sina barn. I torsdagskväll stod jag och bakade fyra sorters kakor till exempel. 23.30 blev jag färdig. Jag kan tycka att det är mysigt att baka, om det sker spontant. Men hetsbak inför födelsedagar är inte spontana. Det är en snudd på tvångstanke hos mig att på barnens födelsedagar – då ska det vara hembakat.
I alla fall någon sort. Barns födelsedagar ska vara extraordinära. Och vad kan väl kännas mer extraordinärt än doften av nybakat och en mamma som står och svär i köket till halv tolv på kvällen i ivriga förberedelser!
Att förbereda ett barns födelsedag tar lång tid. I vår familj börjar det på juldagen varje år. Det är ju sorgesamt då, när tomten har både kommit och gått och luften liksom går ur en och månader av förberedelser har passerat och så vips är allting över. Då brukar jag muntra upp både mig själv och barnen genom att börja prata om deras födelsedagar.
De infaller då i slutet av mars/början av april med två veckors mellanrum. Vi planerar alltså i tre månader. De skriver önskelistor, jag skriver komihåg-listor. ”Kom ihåg: 23 marsipanmöss som ska stå bredvid alla barnens tallrikar”. Två veckor innan den stora dagen börjar det hetta till.
Jag skriver listor varje dag, i rädsla att glömma något. Jag kan vakna mitt i natten av att i en dröm ha påmints om att ballongerna är slut. KÖPA BALLONGER skriver jag sömnigt på komihåglistan i mobilen och försöker somna om.
Sedan kommer den stora dagen, men givetvis kan inte gästerna komma samma dag, så vips förlängs firandet till tre eller fyra dagar och vips har man fyra små kalas att förbereda. Okej. Vi kör rulltårtsbakelser på torsdagen, kladdkakemuffins på fredagen, kladdkaka på lördagen och marängsviss på söndagen. Inte alltför sällan övergår dessa eftermiddagsfiranden även i middag. Okej. Taccos och pizza. Och pannkakor på den stora dagen.
Med åren skapas ju traditioner. Ballonger måste hänga på trappan och ute vid vägen och så lite spritt inne i huset förstås. Bakeoff-bröd till frukost. Varje födelsedag. Och apelsinjuice.
Det är lyx för oss. Får de någon extra dyr present blir det skattjakt med hundra ledtrådar som pappan ritar kvällen innan. Tvättmaskinen brukar vara slutdestination. Om det inte är en cykel förstås.
Barnkalasen! Alltså det kan inte finnas många föräldrar som på allvar tycker om att fixa barnkalas, eller, två timmars dödsångest som jag brukar kalla dem. Men man gör det ändå. Och man bakar och lagar mat och storstädar huset och blåser på den största trumpeten så att ungen är så förväntansfull att hen nästan spricker och sedan ger man hen en sjudundrande födelsedag i dagarna tre. Eller fyra. Och det är alltid värt det.
Jag tänker att barnens födelsedagar liksom sätter fingret på vad det innebär att vara förälder. Att vara förälder är att göra sådant som man i normala fall aldrig skulle ha gjort- för att upptäcka att det var värt det. Som att gå till en lekpark fast man tänker att man hatar lekparker. Eller läsa tre extra böcker på kvällen fast man egentligen inte har ork eller lust.
Eller köpa 23 marsipanmöss fast man egentligen tycker att det är det galnaste man hört. Och upptäcka att det var värt det. Lekparken, extraböckerna, marsipanmössen, allt. Det är liksom alltid värt det med barn.
När den sjätte april har passerat och det är åtta månader kvar tills nästa födelsedag tänker jag att jag aldrig ska baka mer. Sen frågar barnen om vi inte kan baka äppelpaj och bjuda hem Tuva och Liam och vips står jag där vid spisen igen, för jag vet ju att det blir värt det.