Man är ju inte alltid så briljant.
Som den gången jag la en smygare i mitt rum på redaktionen och mitt väntade besök anlände lite för tidigt och med en ogillande min konstaterade att "här luktar det illa!".
Eller när jag på en flygresa utan att tänka mig för plötsligt i tystnaden avlossade en högljudd och slemmig harkling lång ner ifrån magen och kvinnan intill mig, som jag inte sagt ett ord till, valde att byta plats.
Kanske kommer jag aldrig närmare nuet i livet än då jag grundligt gör bort mig eller rent av skämmer ut mig. Inget förr, ingen framtid. Bara en arktisk bris, en rivande mintpastill av tid som står absolut stilla.
Den sekunden, den bråkdels sekunden, då det går upp för mig att allt är ohjälpligt för sent, innan allt landat och blir till skrockande minnen.
Vi ser det överallt och hela tiden, kanske rätt gjort fast i fel sammanhang. Jag tänker på Seabech från uppväxten, längre än de flesta och utan möjlighet att försvinna i mängden, som på ett disco bjöd upp den där blondinen varvid HAN vände sig om med orden "det finns speciella ställen för såna som dig", tänker på gymnasie-Birgitta som oväntat fick för sig att stå på händer på franskalektionen (!) och hennes byxor sprack med ett ritch, tänker på en kollega, vi kan kalla honom Linus, som under en stunds förvirring glömde att han gjorde en telefonintervju, gick till fikarummet med en kopp och med vederbörande kvar i den på skrivbordet liggande luren.
Jag tänker på det ibland och jag skrattar så jag hoppar.
Att göra bort sig, att skämma ut sig, är att leva. Hör gärna av dig med dina lyckträffar. Nästa vecka ska du få den som toppar min lista; lite äckel och lite naket.
Men annars har jag nog klarat mig rätt bra genom åren, mest smågrejer, sånt som alla gör, säger fel namn, snubblar.
Jag har för all del som grön och orutinerad i yrket under en intervju kallat Dag Vags "7 lyckliga elefanter"-album för "7 rosa elefanter" och skrattats ut av hela det heta bandet.
Och som fjunig 15-åring med överhettad hjärna gått från duschrummet till allmänhetens bad och under dyket ner i vattnet kommit på att jag var utan byxor bland alla tjejer.
Och som journalist på tillfälligt besök på en redaktion i Skövde flyttat ett skrivbord för att komma åt ett telejack varvid ett ben vek sig, det mesta på bordet dråsade i golvet och folk dök upp från alla håll och undrade vad fan jag höll på med.
Och den där uteserveringen i Antibes där jag lade armbågen på kanten av en tallrik så glasskulan i det högfotade glasets kupa hamnade i en sko som damen vid bordet intill tagit av sig. Det var bara att mumla sorry och skölja rent med karaffvatten.
* * *
Den lade sig sen, fislukten. Men jag minns hennes min, hon som kom för tidigt. Jag sa till mitt försvar, det som redan var uppenbart, att "jag är lite dålig i magen i dag".