Det är Pridevecka. Ytterligare en Pridevecka och jag är inte där. Ytterligare en Prideparad och jag går inte med. För jag har ännu inte lyckats bli homo. Inte ens lite bi. Fortfarande är jag lika hopplöst hetero som jag alltid varit. Fortfarande går jag igång på män. Gärna riktigt manliga män, med hårväxt över hela kroppen, breda axlar och stora kroppar. Gärna lite mjuka och fina i personligheten, men inte utan den där manliga handlingskraftigheten och modet att våga säga ifrån när det behövs. Som en riktig man.
Vissa är gråsossar. Jag är gråhetero. Den mest tråkiga, stillsamma, uttjatade och mest värnade sexualiteten av dem alla.
Och det är väl som det ska vara, när jag i stället hoppas på barnen. Hoppas att åtminstone en av dem kommer att visa sig vara lite gay. Om inte det så i alla fall lite bi. Lite queer. Eller lite trans.
Guuuuuud vad folk kan bli upprörda när jag uttrycker den önskan! För hur kan jag vilja att mina barn ska sälla sig till en sådan bespottad och förtryckt del av vår befolkning? Vill jag verkligen att de ska bli misshandlade och vill jag verkligen att de ska få livskriser och bli deprimerade när de inte vågar komma ut? Vill jag att de ska spendera sina tonår med att känna sig onormala? Och barnbarnen!! Vill jag inte ha barnbarn?!
Efter att ha vuxit upp på det extremt heteronormativa Gotland så flyttade jag som 20-åring till Göteborg. Där började jag på Kvinnofolkhögskolan och slungades in i en värld av Pride. Hälften av tjejerna i klassen var lesbiska och andra halvan blev det under årets lopp. Alla utom jag då förstås.
Visst hade jag redan sedan tidiga tonåren insett det självklara i att könet på den man älskar knappast spelar någon roll och tidigt uttryckt starka åsikter mot diskriminering av homosexuella och så vidare. Att sedan slungas rakt i den allra glittrigaste av gayvärldar blev ändå överväldigande.
Ja, för det är överväldigande att befinna sig i ett rum med 50, 100 andra kvinnor som alla fått kämpa för sin rätt att just befinna sig på det där dansgolvet med den där armen om den där tjejen. Det finns ofta en överväldigande, ibland sorglig och väldigt ofta kraftfull, berättelse bakom varje ny kärleksrelation som inleds och varje kyss som delas ut i den där världen. Människorna på varje gayklubb har ofta väldig liknande bakgrund och har ofta fått strida för att kunna stå på det där dansgolvet som de nu står på och det gör känslan på den där nattklubben så elektrisk.
Som förälder önskar man sina barn lycka, men även trygghet och gemenskap. Man önskar dem rätten att vara sig själva, utan kompromiss.
Och efter att ha befunnit mig i den innersta kärnan av storstaden Göteborgs gayliv under ett år så är det inte konstigt att jag önskar att mina barn en dag hamnar där de också. För jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att vara på.
Att vara ung och homosexuell är inte världens enklaste grej. Självmord bland unga hbt-personer är vanligt, bland annat. Men det beror ju inte på sexualiteterna i sig, utan på oss andra. Oss andra gråheteron som står och tror att vi är något bara för att vi föredrar penis i vagina. Det beror på vår inskränkthet, våra bögskämt och vår stora skräck inför allt som vi anser avvikande.
Har man dock som ung klarat av den svåraste biten, att komma ut inför sin omgivning, så är jag helt övertygad om att man hamnar i en värld så mycket öppnare, stoltare och vackrare.