Jag tänker på tågresor genom ett skymningsland. Det är sällan jag reser med tåg numera men i en annan tid gjorde jag det ofta, det var på den tiden det fanns skenskarvar att sövas av.
Du-dunk, du-dunk, du-dunk medan mörkret sänkte sig utanför solkiga rutor. Städerna, byarna som passerades, vars fönster blev till bloss i natten, omöjliga att fokusera mer än någon sekund innan pupillen slet vidare mot nästa.
För ganska många
Jag får inte rysningar när jag tänker på den stunden, att skriva att jag får rysningar är en kliché. Men jag känner ännu känslan, den lite hisnande, som att skickas iväg i en tivoligunga.
Som att se trossen kapas från moderskeppet och ensam segla i väg i universum
Nyss var vi människor en enhet, förbundna av televisionen. Nu blev var och en sin egen ö.
"There’s a building on a corner, in a city in a land, on a place they call the planet earth".
Den bilden når mig ofta i tanken när det skymmer, när färgerna mattas och alla katter blir grå.
Den stora värld jag lever i som blir så liten sedd från ovan.
Som att sitta i ett flygplan en klar natt och se ljusmosaiken långt där nere, jag tänker mig Visby som ett lysande öga med ringmurens kajal runt om. Människorna och de liv de levt, hemligheterna de bär. Att se de lysande fönstren i städer och byar bakom raderna i en lokal fotbollstabell och tänka sig livet som pågår där bakom.
Att resa genom
Jag har alltid tyckt om skymningen. Att vistas i den är som att vara liten igen och bygga en koja. Ficklampan under täcket och en Kalle Anka när mamma och pappa trodde att jag sov. När var och en blir sin egen hemlighet för några timmar innan allt åter badar i ljus.
Att ha sin plats i allt det här, sitt upplysta fönster med fri sikt ända in i universum.