Även tidlösa hjältar blir gamla till slut
Farbror Gene. Foto: Chris Pizzello/Scanpix
Foto: Chris Pizzello
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag var för snål för att ta av min egen veckopeng som då inte hade räckt till godis.
Så det blev aldrig komplett, albumet från Mexiko-VM 1986. Och aldrig fick jag tag på det klistermärke jag helst av allt ville ha - Diego Maradona.
Att byta till sig hans bild på skolgården hade kostat mig hela min suddgummisamling plus lite därtill, och riktigt så dedikerad var jag inte.
Men jag såg många matcher tillsammans med pappa, och jag har sett höjdpunkterna igen på den fantastiska uppfinning som heter youtube och där allt av betydelse finns för fri tillgång.
Förra veckan ägnade jag lunchen åt att kolla på VM-krönikan från 1994, ni vet den fantastiska timmes fotbollsnostalgi som inleds med Karin Boyes ord "Den mätta dagen är aldrig störst...".
Jag är en vanligtvis helt normalt idrottsintresserad man. Jag kollar Sportspegeln innan läggdags, men jag sitter inte och plöjer tabellen till holländska ligan. Allt det där sätts ur spel under fotbolls-VM. Plötsligt är det högintressant om Hollands storstjärna Arjen Robben kan spela, eller hur Slovenien laddat de senaste veckorna.
Enorma problem uppstod i helgen, i lördags var jag och såg Kiss på Stockholms stadion och missade alltså England-USA. Och i söndags var det säsongsavslutning av tv-serien "24" samtidigt som Tyskland mosade Australien med 4-0.
Sedan sommaren med Maradona 1986 är fotbolls-VM alltid förknippat med glädje för mig.
1994, naturligtvis, den hetaste sommaren i mannaminne. Jag var plockslav på Spendrups i Visby och vi jobbade bokstavligen talat häcken av oss. Sommarvärme plus fotbolls-VM fick inte folk att dricka mindre, om man säger så. Midsommaraftonens fylleslag på Åminne (vi bodde i en flyttbuss) gick knappast lugnare till efter att Sverige slagit Ryssland med 3-1.
Vi stod och tjuvkollade på en tv genom fönstret till en husvagn, och när ryssarna gjorde 1-0 kastade ägaren ut tv:n i förtältet, sprang efter och hoppade jämfota på den.
Resten av matchen fick radiosporten ta hand om.
2002, londonkorre för Expressen och gjorde tusen och ett knasjobb insvept i den svenska flaggan.
2006, med tio dagar kvar till vårt första barn beräknades landa gick jag och sambon på Kallis för att se Sverige-Tyskland. Jag hade utverkat tillstånd för en sista kväll på stan med grabbarna, hon skulle ta bilen hem efter matchen.
På väg ut från stället tar hon tag i min arm, pekar mot de nedre regionerna och viskar "jag tror det hände nåt här".
Jag kan inte påstå att jag kände mig som världens bästa pappa i det ögonblicket, Anna fick köra bilen själv trots att vattnet gått och jag fick onda ögat direkt av barnmorskan när det kom fram att jag tillbringat eftermiddagen med att dricka öl och kolla fotboll.
Men man nyktrar till rätt fort med barn på väg, och morgonen efter föddes Aina.
Det blir inga barn för oss under årets VM, men jag är ändå förväntansfull. Fotbolls-VM fyller tillvaron med en positiv känsla som nästan går att ta på, och tomheten efteråt är öronbedövande.
Jag saknar VM redan innan det är över.
Helgen gick, som ni förstått, i hårdrockens tecken.
Kiss på Stockholms Stadion med Europe och Mustasch som förband kan inte bli annat än kanon.
När fotograf Bengan Zettergren, 64, traskar förbi här på jobbet försitter jag inte möjligheten att påminna honom om att Kissbasisten Gene Simmons bara är tre år yngre än honom. Och sångaren Paul Stanley, 58, är rena junioren i sammanhanget.
Inte ens hjältar kan gömma sig för tiden, tyvärr. Det gäller både Bengan och Gene.
Vi jämförde onödig hårdrockskunskap när vi laddade inför konserten i lördags. Jag tror att jag vann med mitt inlägg om att Noicebasisten Peo Thyrén en gång upplyst mig om att Europes trummis Ian Haugland har hårdrocksvärldens längsta förhud och en gång lyckades pilla in 17 kapsyler under densamma.
Men att göra veckans lista på samma tema skulle bli aningen magstarkt.
Därför blir det de fem bästa konserterna jag sett.
1) AC/DC i Globen 2000. Två timmar bredbent rock, och bara hits.
2) Iron Maiden i Globen 1999. Jag har sett dem sju eller åtta gånger, men på den här konserten var det bara gammal skåpmat. Och gammal skåpmat vill man ju ha.
3) Metallica på stadion 1991. Min första stora utomhuskonsert. Jag har ännu kvar biljetten.
4) Ulf Lundell på Skansen 2000. Han spelade "Öppna landskap" live den kvällen, enda gången på hela den turnén. "Vi behöver lite sommar i år också", sa Uffe i duggregnet.
5) Uno Svenningsson i Östergravar 2001. Den kvalar in på listan bara för att det var så bisarrt. En eftermiddagsspelning under Visbyfestivalen, det var kanske 50 pers där, det var gratis och vi satt i gräset tio meter från den stora scenen. Uno bjöd till och med på extranummer.