Vi har en liten kanin i trädgården och när jag satt och tittade på den i värmande majsol, när han knaprade maskrosblad i sin bur, funderade jag på vad jag egentligen gör här.
Inte i vår trädgård, utan här, på Gotland.
Som så mycket annat av de stora besluten i livet var det en slump att jag flyttade hit en decemberdag för 20 år sedan, för ett tvåmånadersvikariat, och en slump att jag blev kvar. Även om det var min röst som tackade ja.
Här är jag nu, som en satellit utsänd från det som är centrum i mitt universum.
Nog trivs jag, nog har jag det bra, visst är det fint här men märkvärdigt är det inte.
Långt till det mesta och dyrt är det, såväl här som att ta sig hit och dit och den där livskvaliteten som det ofta talas om går att få på så många andra platser. Stockholm behöver nödvändigtvis inte vara enda referensen.
Gotland kommer aldrig att bli mitt hemma, Jo, hemma som att jag bor här och som man använder ordet i dagligt tal; hem till hotellrummet eller hem till tältet. Trots det är jag "gotlänning" när jag är på fastlandet; stolt och aningen patriotisk, faktiskt.
I hjärtat finns mitt hemma i Småland, där, i dess inland, är mina rötter långt nedvuxna i de vilda och vackra skogarna, skogar utan knotigt enris och dammiga kalkhällar.
Jag kommer aldrig på riktigt att komma in i det gotländska, det gör man inte som inflyttad. Bakom den gotländska famnen finns en sluten kärna. Jag kan inte koden dit, tillhör fortfarande "dom" i det starka "vi mot dom" som gotlänningar tycks få med sig från födseln och som sedan finns som en botten i allt.
Det gotländska vi:et stärkt av ö-läget. En solitär som per automatik också exkluderar det utifrån kommande.
"Vi är ett kargt folk som vill sköta oss själva", säger så många.
Och det där om att det krävs fem generationer för att bli riktig gotlänning, det skrattas åt mellan "vi" och "dom" men ett stort uns av sanning finns det där i.
Jag har bott här längre än jag gjort någon annanstans. Ändå är det inom mig inget annat än en parentes. Jag vet inte när den bortre halvcirkeln kommer, troligen inte alls.
Jag är rotad här nu, men inte med de djupaste rötter. Jag har en plats här, jag har umgänge, jag har barn som fått helt andra referenser, som kanske på ett naturligare sätt tar till sig patriotismen och de konstiga sångerna, det här är deras nav i allt.
Jag skulle sakna det om jag lämnar men det kunde varit var som helst.
Alltid "den inflyttade". Som att försöka ta plats i ett gäng som känt varandra alltid, som att vara ny i ett band. Ron Wood är fortfarande, efter 36 år, "den nye i Stones".
Han har lagt sig i skuggan nu, kaninen, det är varmt i solen för dem som har päls. Jag ska ge honom några fler maskrosblad, det tycker han om.