Bara ett bi på hela Irland?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det kan tyckas märkligt, för landskapet, med sina vidsträckta hedar med ljung och varenda bergsluttning, varenda dikesren, varenda betesmark prunkande av en vidlyftig och taggig buske med gula kokosdoftande blommor, borde vara som skapt för just biodling.
Vi såg faktiskt bara ett enda bi på en hel vecka. Det var på en sån här gul buske, som av folk ibland kallas weid och ibland något annat, som jag nu inte riktigt minns vad det var. Busken betraktas som ett ofrånkomligt ont, för någon nytta har man inte av den eftersom den inte ger några bär. Men den doftar ljuvligt på kvällarna och en del plockar blommorna och lägger dem i vattnet när de kokar ägg för att få skalen vackert gula.
Men bikupor såg vi inga.
Hemma igen efter en vecka är kycklingarna dubbelt så stora och barnbarnet Laban har blivit kompis med den nye tuppen, han som ni kanske minns ville heta Pierre eftersom han är av fransk härkomst. Men i den här trädgården heter alla tuppar Pekka och det har vållat mig stor tankemöda och sömnlösa nätter för att lösa detta.
Men nu är det klart. Jag lyckades lura i tuppen att Pekka är ett högadligt namn, som enligt lag endast får användas inom vissa finska släkter med anor från Napoleons tid i Frankrike.
- Det hade jag inte en aning om! sa tuppen, sträckte stolt på halsen och förklarade sig helt nöjd med sitt nya namn.
Monsieur Pekka!
Någon heltäckande expert på Irland hann jag inte bli under den här veckan, men ett och annat lärde jag mig ändå. Till exempel att öar är öar och att mycket är sig likt på vilken ö man än befinner sig.
När vi kommer hem läser jag i GT att rekordmånga hus är till salu på Gotland. Samma sak är det på Irland. Överallt är det skyltat om lediga hus, ibland 3-4 stycken på samma gata, samtidigt som det byggs nytt, i synnerhet längs kusterna. Och det som byggs är ofta smaklösa skrytbyggen som inte alls passar in i landskapet. Byggnadsnämnden på Gotland skulle aldrig bevilja bygglov för någonting sådant, i alla fall inte så nära kusten.
En fiskare i den lilla byn Cloghy på Nordirlands ostkust står och väntar på att tidvattnet ska komma in och höja vattennivån med fem meter så att hans båt kan ta honom ut på havet och fiska. Han suckar när jag frågar varför så många hus är till salu i byn.
- Folk är inte kloka, säger han, Det betalas fantasisummor och de som köper är de rika från Irland, i huvudsak från Dublin. Sommartid är här packat med folk, men på vintern tomt och ödsligt. Det är ju bara vi som vägrar sälja och försöker överleva som bor kvar.
Jag nickar och säger att jag känner igen problemet. På gatan på "min" ö är mer än hälften fritidshus och alla kostar de en förmögenhet. Ingen av byns ungdomar har på mycket, mycket länge haft råd att köpa hus här.
Mera likt.
En hel del stora vindkraftverk har byggts (och byggs) utmed den irländska kusten och på högt belägna kullar i inlandet.
Folk är mycket vänliga och även i övrigt igenkännande "ötypiska".
Betande lamm överallt.
Priset på öl ungefär som uppe på Fiket här hemma.
Men även olikt.
Trafiken intensiv, snabb och bilrik. Smala krokiga vägar med dålig sikt tillåter hastigheter på 100 kilometer.
Inga fritt gående höns på gårdarna.
Irländarna kan inte laga mat och äter sällan fisk.
Om naturen nu är så fantastiskt och sinnrikt ordnad som det sägs, varför växer det då ibland ut ett långt hårstrå ur min ena näsborre? Det kittlar och irriterar när det finns där och det gör ont när jag rycker bort det.
Någonting måste ha gått snett.
På Gotlänningens ledarsida skrev Eva Bofride i lördags att alla som bor och arbetar på Gotland också bör mantalsskriva sig här.
Det tycker jag också.
För flera år sedan, på den tiden jag fortfarande lät mig bjudas på landshövdingens sommarparty, satt jag vid samma bord som en odrägligt dryg typ med fritidshus på östra Gotland. Han skröt ohämmat om att han bodde här större delen av året och då passade på att utnyttja den gotländska kommunala servicen till bristningsgränsen. Men mantalsskriva sig här? "Nej, jag är väl inte dum, skatten är betydligt lägre hemma i Djursholm".
Bofride tycker att det borde vara självklart att chefer vid gotländska företag och myndigheter också är mantalsskrivna på ön. I samma tidning läser jag att nio personer har sökt jobbet som sjukhuschef på Gotland. Sune Handell, den nuvarande verksamhetschefen för operations- och intensivvårdsavdelningen vid lasarettet, är en av de sökande. Vad jag förstår så är han fortfarande mantalsskriven i Stockholm (på Nybrogatan), men för att få jobbet som lasarettschef borde väl kommunen kunna kräva att han också börjar betala skatt här?
Det borde han förresten göra redan nu.
Så gott som oavbrutet förkyld i två månader. Vem slår det?
Två läkarbesök har inte gett något påtagligt resultat, så nu tänker jag anlita kloka gummor med hemkokta häxbrygder och läkande danser i månsken. I det här eländiga tillståndet är jag intresserad av det mesta som åter gör livet glatt och hostfritt.
Så hör gärna av er!