Barn kan vara så elaka
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De sköt raketer mot husvagnarna! Satte spännband runt vagnarna så att de boende blev inlåsta! Sparkade sönder dörrar och jävlades! Ja, jag känner att jag vill svära!
Skriva jävlaskit vilka ungar! Fast ännu mera vill jag svära över föräldrarna till ungdomarna, eller snarare den uppenbara frånvaron av föräldrar.
Samma sak när jag läser om mobbningen av pojken som gick i en gotländsk landsortsskola och till slut tvingades byta skola på grund av mobbningen. Det tvistas nu om vems felet är, om vem som bär skulden för pojkens lidande.
Det finns saker jag reagerar starkt över när jag läser. Till exempel kontraktet som den mobbade pojken skrev med skolan, som gick ut på att han skulle berätta om varje kränkning och att han inte heller skulle gå hem när de inträffade. Ursäkta mig, men borde det inte ha varit pojkens klasskamrater som skrev på sådana kontrakt?
Kontrakt på att de skulle reagera när de såg någonting hända, kontrakt på att de skulle rycka in, säga ifrån och kanske försöka övertala pojken att vilja stanna kvar i skolan, stärkt av tanken på att inte vara ensam mot mobbarna?
Jag läser om hur pojken fick tillåtelse att stanna inne på rasterna och att slippa närvara vid gymnastiken. Jag läser om hur pojken får ta hela ansvaret för mobbningen som pågår emot honom.
Det borde ha varit hans plågoandar som tvingades sitta inne på rasterna. Som tvingades avstå gymnastiken om de inte klarade av att vara schysta under de lektionerna. Istället straffas pojken.
Och så tänker jag på föräldrarna. Inte pojkens föräldrar, utan på föräldrarna till de barnen som mobbat. Visste de ens om vad som pågick?
Självklart har skolan ett stort ansvar, vad gäller mobbning, men jag anser inte att det är lärarnas sak att uppfostra barnen. Där emot tycker jag att det är skolan sak att skvallra. Kanske inte till Säpo, men till föräldrarna.
Om jag, som förälder, skulle få information om att mitt barn, till exempel, mobbar ett annat barn, är så elak emot ett annat barn att detta börjar gråta och sedan står och skrattar det gråtande barnet rakt i ansiktet, så skulle jag få slag. Och jag skulle verkligen vidta åtgärder.
Jag skulle även bli förkrossad av insikten att någonting i min uppfostran gått så fel. Jag skulle ta på mig hela skulden. För skulden ÄR min och även ansvaret att se till att mitt barn skärper sig, lär sig att SÅ GÖR MAN INTE.
Det är sannerligen inte något lätt jobb att vara förälder. Jag tycker det är skitsvårt redan, fast dottern "bara" är två år. Jag får ivrig panik ibland, när jag inser hur VIKTIGA mina ord och reaktioner är just nu.
Hur viktigt det är att jag inte suckar när hon, för tusende gången, tappar någonting på golvet (som jag måste plocka upp Det är så jobbigt att böja sig ner när man är i nionde månaden), hon ska inte behöva känna sig dum.
Att jag är lugn och inte blir upprörd när hon bajsar på den nytvättade finmattan, hon måste ju få en avslappnad inställning till bajsande och inte skuldbeläggas. Och så var det hela genusbiten.
Var jag världens sämsta mamma när jag köpte de där fina hårspännena med jordgubbar till henne och därmed uppmuntrade ett ökat medvetande av utseendets vikt?
Hon var ju så avundsjuk på Klarapådagis hårspännen! Och hon blev ju så glad! Är jag dum som väger mig och sminkar mig inför henne? Och ska man verkligen säga åt sitt barn att vara tyst?
Är det inte bra att uppmuntra småtjejer att ha höga röster och höras mycket?
Samtidigt så kan det ju bli lite påfrestande ibland, med höga skrik och rop och ett ständigt krav på uppmärksamhet ifrån hennes sida... Ja man kan bli förvirrad när man tänker på vissa delar av uppfostran av ett barn.
De grundläggande sakerna där emot, där är det inget snack om saken. Man får inte vara dum emot andra människor. Man ska vara snäll. Amen.
Idag kommer den här familjen att befinna sig cirkusplatsen bredvid Gutavallen klockan 12.30, för att delta i demonstrationen mot nedskärningarna inom barnomsorgen på ön. Alla borde komma dit. "Ett samhälle får de barn det förtjänar", och för att få fina ungar så måste vi stå upp för dem, visa att vi finns där och kämpar för dem och då, just idag, deras rätt till bra dagis. Barnen älskar dagis. Dagis är skitviktigt. Så kom dit.